Minsk lägger ut nya kort i dialogspelet

Chefredaktören Maryna Zolatava dömdes som rapporterat i dag till ett oväntat milt bötesstraff. Även om den totala summa hon avkrävs i böter och för motpartens advokatkostnader – närmare sextiotusen kronor – vore kännbar i vilken plånbok som helst, så kan man ana att Lukasjenkaregimen med detta hoppas på pluspoäng i Västs ögon. Sannolikt var detta en anledning till att man flyttade rättegången till en större sal, så att allmänhet och utländska diplomater kunde rymmas på åskådarläktaren.

Som av en händelse föll domen också samtidigt som Lukasjenkas utrikesminister tog emot den seniore amerikanske diplomaten George Kent. Kent, som inledde dagen med att hedra ett minnesmärke för grundarna av 1918 års belarusiska republik, kunde därefter mottaga nyheten att USA återigen får bemanna sin ambassad.

Smått historiskt, med en fadd bismak, får man nog beskriva beslutet.

USA betraktades länge och inte utan fog som Lukasjenkaregimens viktigaste motståndare i utlandet. Detta med ett stöd till landets civilsamhälle och demokratiska opposition – manifesterat i 2004 års Belarus Democracy Act – som i djärvhet förmodligen slog varje europeisk motsvarighet.

Inför 2001 års presidentval hade man satsat på den politiska ungdomstörelsen Zubr och vad man kallade ett ”jugoslaviskt scenario”. Detta syftade förstås på den serbiska förebilden Otpor vars demonstrationer föregående år hade fått Slobodan Milosevic på fall. Men i regimens propaganda framställdes det som att USA tänkte bomba Belarus.

Ambassadör på den tiden var Michael Kozak, av amerikanska journalister beskriven som ”the last Cold Warrior”. Han hade tidigare varit chef för USA:s beskickning på Kuba och förhandlat bort sandinisterna från makten i Nicaragua. 2008 fick Lukasjenka dock nog och utvisade hans efterträdare Karen Stewart samt ytterligare trettio diplomater, och satte ett tak för ambassadbemanningen till bara fem diplomater.

Som en förebyggande ågärd hade regimen minskat sin egen Washingtonambassad till samma storlek. Det sved nog inte lika mycket eftersom Belarus också har en separat representation vid FN-högkvarteret i New York.

Under de senaste åren har USA varit inbegripet i en dialog med regimen, och frös i likhet med EU sina sanktioner efter att Lukasjenka 2015 släppt de dåvarande politiska fångarna. Liksom EU säger man att framsteg på människorättsområdet är avgörande för den framtida relationen. Men i praktiken väger geopolitiska hänsyn och den skärpta motsättningen med Ryssland sannolikt tyngre i kalkylerna.

Detta vet förstås Lukasjenka att utnyttja. I ett möte med amerikanska försvarspolitiska experter i höstas sa han att vi européer tyvärr inte klarar av att lösa en enda konflikt utan USA:s medverkan – en formulering som hade varit otänkbar under de ”jugoslaviska scenariernas” tid. Och nu sockrar man alltså det gryende partnerskapet med att låta amerikanerna återigen få bemanna sin ambassad.

Det återstår att se vem som blir ny ambassadör. Gissningsvis någon som inte alls liknar Michael Kozak.