Molotov, Ribbentrop och Putin

Vladimir Putin höll nyligen föredrag inför sina kollegor från OSS-staterna, om Andra världskrigets upptakt. Lukasjenka, Nazarbajev – som tydligen inte avgått, och som var den ende som mumlade några artiga frågor – samt de andra centralasiatiska och kaukasiska ledarna lyssnade tålmodigt på Putins femtio minuter långa utläggning. Det här är intressant, bedyrade Putin själv upprepade gånger, för det gäller Sovjetunionens roll i kriget och det är ju vi som är Sovjetunionens arvtagare.

Framförallt hade han dock dåliga saker att säga om Polen. Dels var Polen medansvarigt för krigsutbrottet, dels var de polska ledarna antisemiter.

Som stöd för sin tes hade han låtit gräva upp historiska dokument, framförallt två polska sådana om samtal med Nazityskland, ett från september 1938 och ett från januari 1939.

När det gäller antisemitismen kan nog Putin ha överdrivit. Idén att inrätta ett nytt judiskt hemland var vad jag förstår allmänt omhuldad vid den här tiden och polackerna tycks ha hållit sig någorlunda inom ramarna för denna, medan Putin i sitt föredrag vill få det till att de stödde Förintelsen.

Men när det gäller krigsutbrottet blir det kanske mer komplicerat.

Bakgrunden är den alltmer spridda uppfattningen att Sovjet tillsammans med Nazityskland inledde kriget. Bara en vecka innan Hitlers invasion av Polen 1 september 1939 undertecknades ju Molotov-Ribbentop-pakten, som delade upp landet mellan Tyskland och Sovjet. Och som dessutom gav klartecken åt Sovjets senare annektering av de baltiska länderna och anfall mot Finland. Omvärlden brukar också understryka att avtalet tecknades mellan de två totalitära staterna i Europa.

Det gängse ryska förhållningssättet till detta faktum är att inte låtsas om det. På museer och militärparader börjar kriget först 1941 då Hitler anföll Sovjet. Och den 9:e maj varje år, alltså segerdagen 1945, manifesteras såväl landets moraliska överhöghet som fortsatta stormaktsambitioner.

Men i ljuset av omvärldens alltmer ihärdiga påminnande om Molotov-Ribbentrop-pakten ser sig Putin tydligen tvingad att gå till motattack. Enligt hans egen utsago var det en deklaration från Europaparlamentet tidigare i höst som fick honom att gräva i arkiven efter de dokument han nu förevisade.

Vad han hävdar är i korthet att Molotov-Ribbentrop-pakten kom till i ett läge där Sovjetunionen hade uttömt alla andra möjligheter. Västmakterna och Polen ville inte veta av någon överenskommelse med Moskva. Samtidigt väntade alla på att Tyskland skulle anfalla – åt endera hållet. Det tyska erövringståget hade blivit oundvikligt ett år tidigare, i september 1938, då Hitler tillåtits roffa åt sig de tyska delarna av Tjeckoslovakien.

Frankrike och framförallt Storbritannien hade gett klartecken till det vid det berömda mötet i München. Polen hade i kulisserna hejat på, glupskt lagt beslag på andra delar av Tjeckoslovakien, och dessutom inspirerat Ungern att göra detsamma. Alltså var det Münchenavtalet och inte Molotov-Ribbentrop-pakten som utlöste kriget, menar Putin.

Till stöd för detta citerar han Winston Churchill, som rimligen begrep ett och annat om kriget, och som inte bara tycks ha instämt om Münchens avgörande betydelse utan i efterhand faktiskt också såg strategiska fördelar i att Sovjet hade flyttat fram sina positioner till Polen inför den drabbning mot Hitler som började 1941.

Dessutom hade Polen i stort sett upphört att existera när Sovjet gick in där, två och en halv vecka efter Hitler. Så Putin tycker inte att det är mycket att gnälla om.

Polens premiärminister menar i en officiell kommentar att Putin försöker rehabilitera stalinismen. Det är inte helt korrekt. I sitt föredrag lägger Putin faktiskt in en brasklapp och säger något i stil med att vi vet vem Stalin var, underförstått en tyrann. Vad Putin och hans regim gör är inte så mycket att förneka Stalins massmord och massfängslanden som att flytta fokus till andra aspekter av historien. Allra längst har man gått i Karelen med (de sannolikt fabricerade) pedofilianklagelserna mot minnesforskaren Jurij Dmitrijev, och försöken att spä ut minnet av massgravarna i Sandarmoch med påståenden om finska avrättningar av sovjetiska krigsfångar där.

Nyligen reste jag själv i Karelen, mitt första besök i Ryssland på länge, och tillbringade en dag i domstolskorridoren med Dmitrijevs vänner. De och Jurij Dmitrijev själv – som jag såg när han leddes till och från rättssalen – gjorde ett starkt intryck. Det var också uppenbart att den statliga krigskulten är mer utbredd än förut.

Ändå funderar jag på om många av oss i Väst, mig själv inräknad, kanske gjort det litet väl lätt för oss med senare års betoning av Molotov-Ribbentrop-pakten och de två undertecknarnas totalitarism. Med tidens gång förenklas det historiska minnet. Appeasement, undfallenheten i München, tjänar i dag mest som retoriskt begrepp men spelade förstås också en verklig roll i krigets förhistoria. Polens deltagande i Tjeckoslovakiens styckning är inte heller det någon verklig nyhet – om än inte lika förankrat i det allmänna medvetandet. Den polske utrikesministern berör det dock inte alls i sin kommentar.