Moskvapatriarkatet som fredsmäklare

I mellandagarna utväxlades krigsfångar tagna under konflikten i östra Ukraina. Kiev släppte 303 fångar och de Kremlstödda separatistrepublikerna i Luhansk och Donetsk släppte 76. Att fångar värderas olika högt hör väl inte till ovanligheterna, så kanske är det inte helt orimligt att Ukraina släppte fyra gånger fler än separatisterna.

Det finns dock fångar kvar att utväxla. Att frige alla dem som tagits till fånga under konflikten är fortfarande ett av de ouppfyllda villkoren i den så kallade Minsköverenskommelsen. Och en aktör som nu säger sig vilja hjälpa till med den saken är det ryskortodoxa Moskvapatriarkatets avdelning i Ukraina.

Tio fångar mot tio, talas det om.

Ja, trots att Ryssland ju faktiskt för krig mot Ukraina – och trots att kyrkan anses vara intimt förknippad med staten – så har den alltjämt en avdelning i landet. Tidigare var den till och med dominerande bland de ryskortodoxa ukrainarna. Men i spåren av konflikten har i stället det självständiga Kievpatriarkatets kyrkor blivit mer välbesökta än Moskvapatriarkatets. Just därför är kyrkans önskan att bidra till fångutväxling nog ärligt menad.

Nyligen framträdde Putin och patriarken Kirill tillsammans inför kyrkans biskopar. Putin talade om hur värdefull kyrkan är för staten och dess politik, inklusive krigsmakten. Kirill sa att det var bra att staten inte längre styrde och ställde inom kyrkan som man gjort på sovjettiden. Bakom denna skillnad i tyngdpunkt tyckte sig en del kommentatorer se ett gap mellan de två – som inte fanns där under Kirills företrädare Aleksij.

Oavsett hur det står till med detta så har de senaste årens statsdrivna hets mot ukrainarna varit besvärlig att förhålla sig till för kyrkan. Denna vill förstås inte tappa ännu fler kyrkobesökare.

Dess ukrainska biskopar var också med vid den sammankomst som Putin gästade. Men de ombads under hans tal att gå och dricka te i ett annat rum. Detta för att inte försätta dem i en situation där de offentligt skulle bli tvungna att applådera den ryske presidenten.

Det illustrerar den balansgång som kyrkan är tvungen att ägna sig åt.

Nyligen skickade man till och med ut en fredstrevare till det självständiga Kievpatriarkatet. Detta bröt sig loss från Moskva i samband med Sovjetunionens upplösning och bannlystes då. Men nu togs alltså ett ryskt initiativ till dialog, via Moskvapatriarkatets företrädare i New York. Kontakten underlättades kanske av att den tog vägen över amerikanskt territorium. Så fort Kievpatriarkatet bekräftat sin dialogvilja ropade dock den ryska motparten ut att äntligen visade ukrainarna ånger och ville återigen underkasta sig.

På så vis torpederades det första dialogförsöket, kanske av reaktionära krafter inom Moskvapatriarkatet. Att den ryskortordoxa kyrkan rymmer olika falanger har vi ju sett i kontroversen kring den historiska spelfilmen Matilda.

Huruvida något förnyat dialoginitiativ är att vänta framstår som oklart.

Vad som dock knappast är att vänta – och som just därför skulle framstå som en uppfriskande överaskning – är att Moskvapatriarkatet jämte sitt stöd för fångutväxlingar även tar ställning för frisläppande av den ukrainske filmregissören Oleg Sentsov, och andra ukrainska medborgare som av politiska skäl sitter fängslade i Ryssland.

Detta skulle ge tyngd om Kirills ord om en kyrka fri från staten. En kyrka som vid sidan av strategiskt egenintresse dessutom låter sig vägledas av kristen humanism.

Vågar man hoppas på det?