Några ord till Aftonbladets försvar

För en tid sedan raljerade jag över att Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg tyckte att Säpo borde undersöka Martin Kragh, chef för Rysslandsforskningen vid Utrikespolitiska institutet. Nu känner jag att jag vill komplettera vad jag skrev då.

Men först, en kort rekapitulation.

Det handlade om dokument som hade hackats från en brittisk statsnära tankesmedja och sedan publicerats av ryska aktörer. Dokumenten beskrev ett internationellt nätverk mot rysk desinformation, initierat av tankesmedjan, och i listor över deltagarna angavs Martin Kragh som skandinavisk ”klusterledare”. Kragh säger att han i själva verket hade tackat nej till att ingå i nätverket.

Personligen lutade jag åt att internationella nätverk mot rysk desinformation är en lovvärd sak, och brydde mig inte så mycket om innehållet i anklagelsen.

Jag förstod att den bottnade i att Kragh tillsammans med Sebastian Åsberg – i en vetenskaplig artikel om rysk desinformation publicerad för två år sedan – hade pekat ut Aftonbladet som plattform för ett ”Kreml-vänligt narrativ”. Kulturredaktören Åsa Linderborg, som ju skrivit en självbiografi med titeln Mig äger ingen, blev förstås förbannad över att påstås gå i Putins ledband. Det blev även andra som nämndes i artikeln och Kragh och Åsberg nödgades ta tillbaka eller mildra en del av innehållet.

Icke desto mindre var väl Linderborg nu ute efter hämnd, tänkte jag, och hon förstod inte hur tramsigt det var att försöka dra in Säpo. Martin Kragh fick också bred uppbackning från forskarkollegor, Rysslandskännare och från konkurrerande Expressens kultur– och ledarredaktioner samt en reporter vid Svenska Dagbladet och inte minst den Rysslandsbloggande ledarskribenten Patrik Oksanen.

Ja, mycket ståhej, alltså.

En storm i ett vattenglas, beskrev jag det som, och det tycker jag fortfarande.

Men samtidigt har jag nu uppfattat att Aftonbladet Kultur försöker föra diskussionen på en mer seriös nivå, med fokus på sammanblandning mellan oberoende och agendadriven forskning. Vid sidan av den brittiska tankesmedjan nämns borgerliga Frivärld och Nato-nära Atlantic Council. Möjligen är Aftonbladets frågeställning också berättigad. Under min egen universitetstid uppgavs var och varannan lärare vara marxist, eller åtminstone ”historiematerialist”. Kanske har borgerliga och utländska tankesmedjors växande betydelse nu fått pendeln att börja svänga över åt andra hållet?

Och kanske har detta bäring på de brister som fanns i Kraghs och Åsbergs artikel från 2017.

Den som mest närgånget kritiserat artikeln från 2017 är förre MSB-analytikern Tom Andersson, senast i ett inlägg i Aftonbladet i torsdags. Där skriver han att redaktören för den vetenskapliga tidskrift som publicerade artikeln också tycks ha handlett Åsbergs arbete med densamma, ett upplägg som Tom Andersson inte tycker är förenligt med god vetenskap.

Martin Kragh har tidigare avfärdat Andersson som trafikvetare utan något relevant att säga om Ryssland. Kanske är det så, men i mina ögon faller detta in i ett ganska trist polemiskt mönster. Till detta mönster hör också Kraghs egna uttalanden om att han är utpekad som ”landsförrädare” i vad han själv kallar ”den mest extrema desinformationskampanjen i Sverige i modern tid”.

Det är en uppskruvad retorik som grumlar mer än den klargör.

När det gäller de hackade dokumenten så har jag inte försökt tränga in i dem och vet inte vad som är genuint och vad som eventuellt är fejk, eller kanske bara ett missförstånd från brittisk sida. Det förefaller dock uppenbart att åtminstone Åsa Linderborgs drivkraft inte är att vilja gå Kremls ärenden, för hennes upprepade avståndstaganden från Putin är trovärdiga. Vad hon motiveras av är i stället just Kraghs och Åsbergs artikel från 2017.

Rysk informationskrigföring må ha utlöst denna storm i ett vattenglas. Men att, i likhet med Kragh och det etablissemang som backar upp honom, reducera alltihop till sådan är att göra det bekvämt för sig. I huvudsak är det här en intern svensk konflikt.

Tillägg 2019-03-13: Uppgiften att tidskriftsredaktören även skulle ha handlett Sebastian Åsbergs arbete har visat sig vara felaktig. Efter att ha varit i kontakt med både Tom Andersson och King’s College kan jag konstatera att den härrör från ett oavsiktligt missförstånd mellan dem.