När megafonerna tystnar

Den regimkritiska nyhetssajten Belorusskij Partizan publicerade i helgen utdrag ur en intervju med utrikesminister Uladzimir Makej i tv-kanalen Euronews. Där framgår tydligt att Minsk hoppas på en fortsatt dialog med EU. Makej menar också att man under de senaste två årens dialog uppnått mer än under tjugo års ”megafondiplomati”.

Litet längre har dialogen nog hunnit pågå, om man ska vara noga.

Startskottet blev frisläppandet av de dåvarande politiska fångarna i augusti 2015, och en grund hade då redan lagts genom Lukasjenkas medlingsinsatser i den rysk-ukrainska konflikten. Ja, egentligen var det just Rysslands aggression mot Ukraina vårvintern 2014 som skapade geopolitiska förutsättningar för en ny omgång ”dialog”.

Sådana försök hade ju gjorts också tidigare. Senast inför 2010 års presidentval, då fängslandet av alternativa kandidater och en allmän repressionsvåg satte punkt för alla vidare närmanden.

Hursomhelst, Makej hänvisar till att det nu finns en officiell belarusisk-europeisk samordningsgrupp, att man genomför nya projekt med Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, samt att EU har fördubblat stödet till Belarus inom olika program.

Dessutom – och här är den känsliga punkten – säger han uttryckligen att Belarus vill samarbeta med EU för att stärka inte bara sin ekonomi utan även sitt politiska oberoende. I klartext: vi vill komma längre bort från Ryssland.

Makej tror att man nu närmar sig ”ett fullständigt avskaffande” av de kvarvarande europeiska sanktionerna. Alltså de som är riktade mot fyra nyckelpersoner bakom de politiska försvinnandena 1999-2000, däribland president Lukasjenka själv. (Dessutom förbjuder de försäljning av vapen och utrustning som kan användas för förtryck, med undantag för vissa sportskyttevapen.) Så sent som i februari förlängde dock EU sanktionerna för ett år framåt.

När det gäller EU:s kritiska inställning till människorättssituationen – en kritik som numera är ganska tyst – så menar Makej att denna är föremål för diskussion, och att man från Minsks sida gör vad man kan samtidigt som man inte vill undergräva stabiliteten i landet. Han tar som exempel att man 25 mars tillät en ”konstruktiv” del av oppositionen att hålla en stor manifestation. De som samtidigt greps beskriver han som ett fåtal provokatörer. I slutändan ser Makej framför sig att Belarus blir ”fullvärdig medlem i den europeiska demokratins familj”.

Belorusskij Partizan har till referatet fogat en litet sur kommentar som går ut på att regimen har sig själv att skylla för de förlorade tjugo åren. Den ville ju aldrig lyssna på det som sades i megafonen utan ägnade sig i stället åt att utmåla väst som en farlig fiende. I detta har sajten förstås alldeles rätt.

Viktigare är dock framtiden.

Mot bakgrund av höstens stora militärövning tillsammans med Ryssland, och att den tillåtna stora manifestationen var ett undantag i en snarast hårdnande människorättsutveckling, är det svårt att tillmäta Uladzimir Makejs uttalade avsikter och förhoppningar något större värde. Egentligen går de nog inte ut på så mycket mer än att för ytterligare en tid göra regimens tillvaro litet mer bekväm.

Men någon gång – nästa vecka eller nästa år – kommer pendeln sannolikt att svänga tillbaka. EU kommer kanske att beklaga sin naivitet, återigen bredda sanktionerna, och i stället satsa mer på att samarbeta med de demokratiska krafterna i Belarus.