Nick, Mike och The Insider

Novitjokförgiftningen av den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj omgärdas av alltfler avsiktliga eller oavsiktliga missförstånd. Det har nu gått en vecka sedan Belarus diktator Lukasjenka hävdade att förgiftningen var ett tyskt, eller snarare västligt, påhitt för att överlasta Putin med problem så att han överger Lukasjenka. Ett avlyssnat samtal mellan en ”Nick” och en ”Mike” i Berlin och Warszawa skulle visa detta.

När Lukasjenka så lät publicera samtalet väckte det bara löje.

Inte nog med att Nick och Mike beskrev Lukasjenka som en ”hård nöt” – den ryska titeln på de populära Die Hard-filmerna med Bruce Willis – det gick inte heller att höra vad de sa på sin brutna engelska, bakom en högljudd rysk dubbning av innehållet.

Men i den stora intervjun i ryska medier som publicerades i går sa Lukasjenka att det finns ett ”original”. Och där hörs det, enligt Lukasjenka, att Mike och Nick pratar med amerikansk accent. Den version som släpptes ska alltså, vad jag förstår, betraktas som en teatral iscensättning av den verkliga avlyssningens innehåll. Om de ryska journalisterna ville lyssna på originalet skulle de fråga chefen för ryska FSB, Aleksandr Bortnikov, sa Lukasjenka, för nu hade han fått det. Själv hade Lujasjenka dock en kopia kvar och varför han inte lika gärna kunde offentliggöra den framgick inte. Förmodligen för att det påstådda samtalet inte finns.

På den andra sidan utspelade sig dock också något märkligt i dag.

Der Spiegel och framförallt sajten The Insider – tillsammans med Bellingcat – hävdade plötsligt att Navalnyj var nästan återställd, att han förmodligen kunde berätta om detaljer kring förgiftningen, och att polisen hade stärkt sin bevakning på det tyska Charitésjukhuset utifall att någon skulle försöka tysta honom. Navalnyjs medarbetare kommenterade att de nyheterna tyvärr var kraftigt överdrivna. Det enda som bekräftas är att han i förrgår väcktes ur den framkallade koman, och att han då började reagera på tilltal.

The Insider och Bellingcat brukar göra sensationella avslöjanden om sådant som hör spionvärlden till. Jag har tidigare luftat mina misstankar om att dessa sajter är en kanal där brittisk underrättelsetjänst planterar information, som den av oklar anledning inte själv vill stå som avsändare för. Normalt brukar jag ändå tro på vad de rapporterar. Men om man börjar slira på sanningen för att provocera fram något slags misstag från den ryska sidan – eller vad man nu är ute efter – så finns det ju anledning att börja dra öronen åt sig. I förlängningen tjänar rapporteringen om Ryssland och Belarus inte på att förvandlas till psykologisk krigföring – där lögnen alltid utgör en frestelse.

Der Spiegel har gissningsvis också något slags relation till tysk underrättelsetjänst. Men är en riktig tidning och har förmodligen större journalistisk integritet än konstiga sajter som Bellingcat och The Insider. I förlängningen finns ju risken att ”Nick och Mike” mot förmodan verkligen existerar och arbetar för dem eller någon liknande inrättning.