Okej att demonstrera för suveränitet

Under den gångna helgen demonstrerades det kors och tvärs över Minsk, och detta helt utan tillstånd. Bortåt åtta-niohundra personer deltog under de två dagarnas marscher och appelltal. Polisen markerade sin närvaro men ingrep inte.

En ganska udda situation i den belarusiska diktaturen, alltså.

Bakgrunden var de samtal som samtidigt fördes i Sotji mellan landets diktator Lukasjenka och hans ryske kollega Putin om de två ländernas fortsatta integration. Nu, tjugo år efter att avtalet om en ”unionstat” tecknades, var det ju meningen att man skulle börja göra slag i saken. Det efter ovanligt hårda påtryckningar från ryskt håll för ett år sedan.

Det har gjorts gällande att integrationen främst ska vara ekonomisk. Men oron är stor för att även politisk integration kommer att rymmas inom denna, och att det lilla Belarus inte får behålla mycket suveränitet när det är klart. Det är en oro som delas av den belarusiska oppositionen och demokratirörelsen som alltid värnat landets oberoende, av vanliga – alltså i övrigt politiskt oengagerade – medborgare, och av Lukasjenka själv, som knappast ser någon skillnad mellan den belarusiska staten och sig själv. Förlorad suveränitet betyder för honom förlorad makt.

Därför fick demonstrationerna också äga rum. En tecken på att så skulle ske ansågs vara ett tal av Lukasjenka ett par dagar tidigare där han hävdade att Putin var utsatt för påtryckningar från sin antibelarusiska omgivning. Det tydde i alla fall på att Lukasjenka ännu inte var beredd att kasta in handduken, som vissa tycks ha befarat. Och i det läget borde han bara vara tacksam över suveränitetsdemonstrationer hemma i Minsk.

Uppenbarligen var det en logik som Lukasjenka själv också såg.

Hur trevligt detta än kan låta så behöver två trista konstateranden göras. Det första är att även om en tusenhövdad demonstration kan tyckas ganska stor under belarusiska förhållanden, så är den knappast särskilt imponerande som en manifestation av folkviljan. Det andra är att förklaringen till detta står att finna i tjugofem års repression.

Utan denna repression hade Belarus i dag haft ett betydligt mer livaktigt civilsamhälle och därmed också ett mycket bättre skydd mot aggressiva ryska integrationsambitioner. Inget tyder dock på att Lukasjenka är beredd att ändra på det.