Om Belarus, flaggor och geopolitik

I helgen gratulerade Aljaksandr Lukasjenka sina undersåtar, ursäkta, medborgare, på flaggans och statsvapnets dag. Tydligen infaller en sådan dag andra söndagen i maj varje år, vilket få nog är medvetna om – kanske för att händelsen alltid överskuggas av Segerdagen 9 maj.

Tilldragelsen tjänar hursomhelst som en påminnelse om det vanskliga i EU:s strävan att locka bort Belarus från Ryssland genom att tala tystare om människorättskränkningar. Eller, som den brittiska ambassadören, genom att rentav tala om en imaginär snigelfärd mot demokrati.

För oavsett hur obekväm Lukasjenka är med det ryska krigsäventyret i Ukraina – och oavsett vilka ouvertyrer hans utrikesminister sänder till EU – så har Lukasjenka redan från början definierat sitt presidentskap som rakt motsatt det EU nu efterlyser från honom.

Lukasjenka tog spjärn inte bara mot det tidiga 90-talets demokratisering,  utan också mot dess nationella självständighet. Genom två rättsvidriga folkomröstningar drev han igenom inte bara envälde, utan även en linje syftande till integration med Ryssland och återinförande av sovjetisk nationalsymbolik. Den nuvarande flaggan, som i helgen alltså högtidlighölls, är en kopia av den belarusiska sovjetrepublikens fast utan hammare och skära.

Även om integrationsplanerna fick läggas på hyllan efter Putins tillträde i Kreml för arton år sedan, då Lukasjenka inte längre kunde hoppas på att själv bli ledare för en ny unionsstat, så sitter han där han sitter. I dag talas det i stället om att Putin kan komma att förlänga sitt maktinnehav då hans, enligt den ryska konstitutionen, sista mandatperiod avslutas om sex år – genom att just bli ledare för en sådan unionsstat.

I kontrast till Lukasjenka har den belarusiska demokratirörelsen, och huvuddelen av den politiska oppositionen, konsekvent varit för både nationellt oberoende och ett närmande till EU.

I förrgår presenterade exempelvis Hanna Kanapatskaja, en av två oppositionella som i 2016 års fuskval tilläts komma in i parlamentet, ett nytt lagförslag som ska ge den av Lukasjenka skrotade vit-röd-vita nationsflaggan officiell status – låt vara en blygsam sådan. Tidigare har den som uppvisar en sådan flagga kunnat gripas av polisen. På sistone har myndigheterna visat större tolerans.

Kanske har Kanapatskajas förslag en liten chans att godtas av regimen. Om inte annat skulle det vara ett sätt för Lukasjenka att hålla dialogen med EU vid liv, ett litet tag till.