Oppositionens chanser mot Lukasjenka

Efter sommaren är det dags för ännu ett riggat presidentval i Belarus. Bara några månader har nu passerat sedan det senaste parlamentsvalet, då inte en enda oppositionell släpptes in i församlingen, och inget tyder på att Lukasjenka tänker lätta på kontrollen inom det närmsta halvåret.

Icke desto mindre pågår nu oppositionens förberedelser för att försöka delta i valet. Belarusiska folkfronten, Förenade Medborgarpartiet, Socialdemokratiska BSDP (Hramada), det oregistrerade kristdemokratiska partiet och rörelsen För frihet har kommit överens om att genomföra primärval. Eller som det heter på belarusiska och ryska med ett engelskt låneord – prajmeris.

Det är en ganska komplicerad procedur som består av dels en internetomröstning, dels väljarmöten i alla landets städer, och dels en De demokratiska krafternas kongress som förhoppningsvis ska kunna genomföras under andra halvan av maj. Även de inblandade partiernas preferenser ska ges viss vikt i urvalsprocessen. Och genom att väga samman rösterna från alla dessa delar ska man komma överens om en gemensam kandidat i valet.

Har då en sådan kandidat någon chans mot Lukasjenka?

Under rådande förhållanden, efter årtionden av diktatur, är det enkla svaret nej.

Men detta nej kan också uttryckas i fler nyanser.

För det första riskerar årets prajmeris att inte engagera särskilt många. De som deltar i omröstningarna förbinder sig nämligen att sedan bli volontärer för vem vinnaren månde bli, och tvingas alltså köpa grisen i säcken.

Dock ställs vissa krav på kandidaternas politiska profil. De måste vara för Belarus självständighet och mot diktatur, för medborgarnas sociala och ekonomiska rättigheter, för att lämna den kollektiva säkerhetsorganisation där Ryssland och några andra postsovjetiska länder ingår, för att säga upp 1999 års unionsavtal med Ryssland, för att skicka ut alla utländska (läs: ryska) militära objekt ur landet, för att stärka det belarusiska språket och kulturen, och för jämställda och goda förbindelser med EU, USA, Ryssland och andra länder, samt vara emot utländsk inblandning i Belarus inre angelägenheter.

Kravprofilen borgar för att det blir en kandidat som de flesta oppositionellt inställda kan acceptera. Punkterna om Ryssland gör dock att man inte lär vinna över många traditionella Lukasjenkaanhängare.

För även om Lukasjenka nu tvingas kämpa med näbbar och klor mot ryska integrationspropåer och inställda oljeleveranser så, menar den politiske kännaren Valer Karbalevitj, kommer han aldrig att erkänna årtionden av Rysslandsorienterad politik och retorik som ett misstag. Och det kommer inte heller hans kärnväljare att göra.

Men för det andra – och å andra sidan! – menar Karbalevitj att Lukasjenka nu pressas av tre olika kriser. Käbblet med Ryssland är en av dem, och den i mina ögon mest synliga. De andra två är kanske egentligen en: enligt Karbalevitj tror medborgarna inte längre varken på den belarusiska ”sociala modellen”  – dikaturen och den statsstyrd ekonomin, antar jag att han menar – eller på regimen och myndigheterna.

Den belarusiska opinionen har även förr i tiden, då det faktiskt fanns oberoende opinionsundersökningar att tillgå, varit delad. Men kanske har Karbalevitj rätt i att samhället och tiden nu har sprungit ifrån den postsovjetiske diktatorn Lukasjenka.

Dessutom sker 2020 års presidentval till skillnad från 2015 års inte i skuggan av ett grannland (Ukraina) i krig och under delvis ockupation – något som många såg som en direkt följd av det landets vilja till förändring. Ukraina är inte ute ur krisen men den är långt ifrån lika skrämmande som då och ekonomiskt går det tydligen ganska bra för ukrainarna nu. Det betyder att även belarusierna torde vara mindre rädda för förändring denna gång.

För den som vill tro på det omöjliga finns det alltså visst hopp.