Varför Moskvaborna inte vill ha nya bostäder

En ny stor demonstration hölls i går i Moskva, en och en halv månad efter Navalnyjs antikorruptionsprotester. Den här gången var det dock rivandet av gamla hus man protesterade mot. Missnöjet kring detta har pyrt ett tag, parallellt med långtradarchaufförernas protester mot vägavgifter och de mer öppet politiska manifestationerna.

Tydligen trodde Moskvas stadsmyndigheter att folk skulle uppskatta att få sina trånga och förfallna gamla bostäder utbytta mot nya och moderna. Opinionsundersökningar hade visat stöd för idén. Men när den omsattes i verklighet och de boende meddelades att deras hus stod på tur blev de inte alls glada. Resultatet: tjugotusen människor marscherade i går mot rivningarna. (Siffran kommer från en aktivistgrupp som gjort det till sin uppgift att räkna deltagare i demonstrationer.)

Författaren och journalisten Andrej Kolesnikov skrev intressant om frågan i Moscow Times nyligen. Han menar att de gamla lägenheterna må vara i uselt skick, men att misstron mot myndigheterna är så stark att  de flesta ändå räknar med att bli lurade till något sämre i utbyte, nybyggt eller inte. Han menar också att de små lägenheterna har en historisk och starkt emotionell förankring i de boendes liv och minnen. Ursprungligen ersatte de det kollektiva boendet i så kallade kommunalki, alltså lägenheter där flera familjer bodde tillsammans och delade på bekvämligheterna.

Med de små enskilda bostäderna infördes alltså en privat sfär i det totalitära Sovjetunionen, en plats där man kunde stänga dörren om sig och slippa omgivningen. Säkert är affektionsvärdet stort åtminstone för de familjer som haft sin lägenhet så länge.

Kolesnikov konstaterar vidare att folk är villiga att stödja makthavarna i symbolfrågor, så som Krims annektering och kulten av ”Stora fosterländska kriget”. Samtidigt kryper misstron fram så fort egna konkreta intressen är inblandade.

Det är en intressant iakttagelse även om det är litet svårt att veta om man ska glädjas åt eller vara bekymrad över den.

Nu finns det ju tack och lov tecken på att stödet i symbolfrågor kanske inte heller är så överdrivet starkt. Att festivaldeltagare nyligen fick betalt för att fira annekteringen är åtminstone ett sådant tecken. Och apropå det så hölls i helgen även en manifestation som inte var emot, utan för, rivningen av de gamla husen. Novaja Gazeta gjorde ett bildreportage från de båda demonstrationerna, och efter att ha jämfört bilderna har åtminstone undertecknad svårt att frigöra sig från tanken att betalning nog förekom även denna gång.