Pomerantsev

De som på måndagskvällen såg Peter Pomerantsevs framträdande på Kulturhuset i Stockholm blev knappast besvikna. Det är sällan någon ger en så underhållande, och samtidigt tankeväckande, tolkning av den ryska samtiden. Allt utifrån perspektivet i hans till svenska nyligen översatta bok, Ingenting är sant och allting är möjligt.

Mottot är inte hans eget, utan den enligt Pomerantsev vägledande principen i Kremls propagandaansträngningar. Eller, som hans kollegor i den ryska mediebranschen uttrycker det, ”allt är pr”, och inget är på riktigt.

Den så kallade konservativa konsolidering som anses ha skett under Putins nuvarande mandatperiod är inte på riktigt. Dess ledande ideologer förespråkar familjevärderingar och moralisk resning men håller sig med tonåriga älskarinnor och förskingrar miljarder, bland dem som driver hetsen mot homosexuella finns flera homosexuella. Ideologierna träs på och av efter behov. Allt är i stort sett på låtsas.

Hyckleri och cynism finns förstås i alla länder, men har tagit sig groteska proportioner i Putins Ryssland – detta är Pomerantsevs budskap.

Han ser en psykologisk förklaring i den sena sovjettiden, då alla förväntades låtsas tro på kommunismen men ingen gjorde det, samt i 90-talets till demokrati förklädda gangstervälde, ja, i alla de tvära kast som har slagit undan tron på samhället och framtiden. Enligt Pomerantsev bottnar allt i den enskilde medborgarens resignation inför tillvaron. Åtminstone är det tack vare denna som det kan fortgå.

Under tiden vänder makthavarna ut och in på alla vedertagna värderingar. I de flesta länder bemödar sig politiker om att framstå som hedersamma medborgare, i Ryssland försöker de i stället efterlikna gangsters. Statstelevisionens presentatörer odlar medvetet en osympatisk image, inspirerad av litteraturens skurkar och troll, som för att övertyga allmänheten om att det är okej att vara en skitstövel. Det korrupta systemet är beroende av människornas falskhet och nedrighet.

Ibland anar man att Pomerantsev drar sitt media- och PR-perspektiv litet för långt. Kan det verkligen ha varit så att Putin plockades fram som Jeltsins ersättare för att han kunde personifiera Rysslands svar på James Bond, mästerspionen Stirlitz, ur den folkkära sovjetiska teveserien 17 ögonblick om våren? Nog vill man tro att det fanns tyngre vägande skäl än så, något slags solidare maktbas i säkerhetstjänsten som ju Putin var chef för innan han steg fram på den politiska scenen.

För något måste väl vara på riktigt? Eller?