Protesterna når inte in i politiken

Häktningen av Navalnyj och hans teams följande publicering av skandalfilmen om Putinpalatset i Gelendzjik vid Svarta havet utlöste protester i en skala som möjligen är oöverträffad. I över hundra städer ska de ha ägt rum. Navalnyjs medarbetare talar själva om trehundratusen deltagare – en siffra som nog är omöjlig att bekräfta – och antalet gripna är omkring fyratusen.

Om drivkrafterna bakom protesten talar nyhetssajten Meduza i sin podcast med Lev Gudkov, som är chef för det välrenommerade opinionsinstitutet Levadacentret. Analysen är förstås intressant att ta del av om man begriper ryska. Gudkov hänvisar nämligen till ett växande allmänt missnöje som inte primärt har med Navalnyj att göra.

Vad handlar det då om?

Realinkomsterna har det senaste årtiondet sjunkit med tolv-tretton procent, säger Gudkov, och under pandemin med ytterligare fem procent. Det finns en bristande framtidstro i kombination med en utbredd trötthet på konfrontationen med Väst, och makthavarna uppfattas som genomkorrupta. Höjningen av pensionsåldern 2018 sänkte också tilltron till Putinregimen.

Pandemin har gjort sitt till och till skillnad från i Väst har, om jag förstår Gudkov rätt, den ryska regerigen inte vidtagit några ekonomiska stödåtgärder. Särskilt hårt har pandemin slagit mot små- och medelstora företag och mot den gråa sektorn där bortåt en fjärdedel av befolkningen är sysselsatt.

Förgiftningen av Navalnyj i augusti väckte egentligen inte några större reaktioner, konstaterar Gudkov.

Även om de flesta (78 procent) känner till förgiftningen så avfärdas den bestämt av halva befolkningen (de som alltjämt stödjer Putin) som ett påhitt. Bara 15 procent tror att regimen verkligen försökte mörda Navalnyj. (Opinionen skiljer sig dock radikalt mellan äldre tv-tittare och yngre internetanvändare.)

Navalnyjteamets avslöjande film om Putinpalatset, som nu har omkring hundra miljoner visningar på Youtube, innehåller egentligen inte heller några större nyheter.

Åttio procent av ryssarna uppfattade som sagt redan dessförinnan statsapparaten som genomkorrupt och förhåller sig till detta som ett oundvikligt faktum. Inte alla som ser filmen upprörs heller så mycket, tror Gudkov. Tittarsiffrorna drivs nog även av en önskan att se hur eliten lever, på samma sätt som folk tycker om att få ta del av vanliga kändisars lyxliv i skvallerpressen.

Lev Gudkov tror inte heller att protesterna kommer att bli långvariga (nya demonstrationer är utlysta till söndag).

Liksom tidigare protestvågor, mot de sociala reformerna 2005, valen 2011-12, pensionsreformen 2018, så kommer kraften att gå ur även denna. Vad som saknas, konstaterar han, är ett politiskt parti med bredare (och mer konstruktiv) agenda än att avslöja korruption. Den målgrupp som måste vinnas för att på allvar utmana regimen är de lokala tjänstemännen, som enkelt uttryckt befinner sig mellan folket och makten.

Ett sådant parti har ju Navalnyj upprepade gånger försökt att lansera men myndigheterna finner alltid något skäl att vägra registrera det. Mordförsöket på honom i augusti tyder inte på att de tänker ändra sig.