Putin och Lukasjenka närmar sig varandra

I morgon gästas Kreml av hela parlamentets överhus, det så kallade Federationsrådet. Rådet har 170 ledamöter, eller ”senatorer”, två från varje region. Men den ofta välinformerade nyhetssajten Meduza tror sig veta att Putin nu även ska börja utse egna ledamöter.

Så fungerar det i Lukasjenkas Belarus, sedan han lät instifta ett tvåkammarparlament där 1997. Av de 64 ledamöterna i ”Republikens råd” kommer åtta var från landets sex regioner och huvudstaden Minsk – medan ytterligare åtta utses direkt av presidenten.

Och en liknade möjlighet infördes i Ryssland redan för sex år sedan, men har ännu inte använts.

Enligt denna nyordning fick Putin utse ytterligare 17 ledamöter till Federationsrådet. Genom konstitutionsförändringarna som infördes i år – och som tillåter Putin att låta sig väljas om till 2036 i stället för att tvingas avgå 2024 – så ökades antalet från 17 till 30. Sju av dem kan utses på livstid.

Och nu, hävdar alltså Meduzas källor, är det äntligen dags för Putin att sätta igång med utnämningarna. En av livstidssenatorerna väntas bli 83-åriga dumaledamoten och förra kosmonauten Valentina Teresjkova, som ju var just den som bäddade för Putins fortsatta maktinnehav. Ny ordförande i Federationsrådet ryktas dessutom nuvarande spionchefen Sergej Narysjkin bli, han är en trogen arbetshäst som länge tjänat Putin på olika poster.

Ytterligare en senatsplats, den trettioförsta om jag förstår det rätt, är vikt för tidigare presidenter som får en senatorspost om de själva vill. I dagsläget berörs alltså bara Dmitrij Medvedev.

I takt med att Putins regim åldras, och det blir allt svårare att uppbåda folkligt engagemang i den ”styrda demokratins” charader, så är det logiskt att man rör sig mot ett mer formellt enmansvälde. Ett smakprov på att man närmar sig Lukasjenkas modell var det förmodade valfusket i lokalvalen nyligen, där man har börjat använda sig av förhandsröstning i detta syfte – just precis som Lukasjenka länge har gjort.

Och Lukasjenkaregimen i Belarus kommer, om den utlovade konstitutionsreformen där blir verklighet, i stället att närma sig den ryska styrda demokratin med en mer synlig roll för godkända politiska partier och kontrollerad pluralism. Kanske är det naturligt att de två auktoritära grannstaterna med tiden blir alltmer lika varandra.