Rätt eller fel av Ukraina att fejka mord?

Den ukrainska säkerhetstjänsten SBU:s bluffmord på journalisten Arkadij Babtjenko har möts av omfattande kritik, inte minst från västligt håll. Mord på journalister är en allvarlig sak, och inget man trixar med, tycks den röda tråden vara. Sannolikt stärks reaktionen av att Babtjenkos påstådda död fick sådant genomslag i världspressen, som fylldes med vackra minnesord om den modige Putinkritikern.

Somliga menar att Ukraina nu inte visat sig vara bättre än Ryssland, när man tar till fejknyheter. Andra beskriver iscensättningen som ”konstig”.

De synpunkterna har jag svårt att förstå. Den fejkade nyheten att Babtjenko mördats levde ju mindre än ett dygn, innan upphovsmännen själva gick ut och sa att den var falsk. Och när det gäller ”konstigheten” i tilltaget så finns det även i Sverige och andra länder något som kallas bevisprovokation: att myndigheterna spelar med i ett brottsligt scenario för att säkra bevis mot brottslingarna.

Eller, som i det här fallet, för att få information om andra planerade brott.

Arkadij Babtjenko påminner i en Facebook-kommentar att redan Sherlock Holmes iscensatte sin egen död för att kunna kartlägga professor Moriartys nätverk, och förundrar sig över att hans västliga kollegor aldrig tycks ha hört talas om sådant.

I dag uppger den ukrainska riksåklagarmyndigheten att man tack vare iscensättningen lyckades komma över en lista över ytterligare trettio personer som skulle mördas, som nu kommer att få livaktsskydd. Dessutom, säger man, lyckades man få ytterligare information som stärker misstankarna om att Ryssland ligger bakom mordkomplotten.

Ingendera påståendet lär mötas av fullkomlig tilltro i omvärlden, som vant sig vid att betrakta Ukraina som ett rörigt och opålitligt land. Men någon grund för att avfärda dem som falska finns inte.

Den fortsatta utredningen lär kantas av oklarheter. Exempelvis uppger nu den gripne mordorganisatören, den 50-årige affärsmannen Boris German, att han i själva verket agerat i samarbete med det ukrainska kontraspionaget – och i samma syfte som säkerhetstjänsten SBU men utan att denna informerats, eftersom den är full av mullvadar.

Sannolikt är det struntprat. Men, som sagt, vem vet?

Som beställare av mordet pekar German ut en rysk bekant, Vjatjeslav Pivovarnik, som på Putins uppdrag organiserar terrordåd och förbereder en statskupp i nästa ukrainska presidentval. Detta är förstås i linje med de uppgifter om hemliga vapengömmor som också har förekommit i den här historien. Och genom offentliga bolagsregister har media redan kopplat Pivovarnik till företag i säkerhets- och logistikbranscherna samt, indirekt, till kända rysknationalistiska stiftelser.

Hur det än ligger till med allt detta så tror jag inte världens massmedier tagit alltför stor skada av att tillfälligt ha blivit förda bakom ljuset. Kanske blir minnesorden vid nästa journalistmord något mer återhållna, och mindre känslosamma, men det är inte nödvändigtvis en dålig sak.

Personligen var jag inte helt oberörd av nyheten att Babtjenko mördats, delvis kanske för att jag som hastigast har träffat honom en gång. Min glädje när han visade sig vara vid liv var dock betydligt starkare. Och i efterhand tyckte jag faktiskt att det var litet kul att ha blivit lurad.