Ryssland på väg bortåt

I förrgår besökte Sveriges utrikesminister Ann Linde Moskva. I dag och i morgon gör EU:s motsvarighet, Josep Borrel, detsamma. Ann Linde var där inte bara som svensk utrikesminister utan också som företrädare för OSSE -– Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa – där Sverige nyligen har tillträtt som ordförande.

Det är tydligt att relationen mellan Ryssland och Europa – antingen det manifesteras av EU eller OSSE – är mer ansträngd än på länge. När 2014 års annektering av Krim och kriget i östra Ukraina hade börjat falla i glömska, kom så förgiftningen av oppositionsledaren Navalnyj i vägen. Borrel föreslog i höstas till och med att EU:s nya sanktionslagar, inspirerade av den amerikanska Magnitskijlagen, skulle uppkallas efter Navalnyj.

Så blev det inte. Däremot har ju EU riktat sanktioner mot de förmodat ansvariga för förgiftningen.

Och nu är alltså Borrel i Moskva. Navalnyj står på agendan, och EU har protesterat mot fängslandet av honom, men Borrel har också andra saker att diskutera. Dit hör den globala pandemihanteringen, att rädda kärnkraftsavtalet med Iran och, alltjämt, situationen i Ukraina. Samt klimatfrågan. I mars ska EU slå fast strategin för den framtida med Ryssland, är det tänkt.

Även Linde försökte komplettera konfliktfrågorna med sådana där det kan gå att samarbeta – klimatet och Arktis nämns i en intervju – men passade också på att besöka platsen där en annan oppositionsledare, Boris Nemtsov, sköts till döds för sex år sedan. Demokratifrågan och Ukraina tycks faktiskt stå i centrum för den europeiska Rysslandspolitiken just nu.

Kreml har hela tiden avvisat omvärldens engagemang i Navalnyjfrågorna, och ser det som en otillbörlig påtryckning.

På det institutionella planet står en annan europeisk institution i centrum, nämligen Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Liksom Navalnyj själv menade nämligen Borrel i en tweet häromdagen att fängslandet av Navalnyj strider mot ett tidigare utslag i Europadomstolen.

Europadomstolen för mänskliga rättigheter är också den enda officiella institution som, vid sidan av dagspolitiken, faktiskt har en möjlighet att influera människorättssituationen i Ryssland. Landet står för en fjärdedel av alla fall som tas upp av domstolen, det fälls ofta, och tvingas då betala kompensation till de som farit illa i det ryska rättsväsendet. Även Navalnyj har tidigare fått sådan kompensation.

Domstolen är en del av Europarådet – den tredje stora europeiska samarbetsstukturen, vid sidan av EU och OSSE – och dess jurisdiktion över Ryssland är avhängig landets medlemskap i rådet. För två år sedan såg det ut som att Ryssland var på väg att lämna Europarådet, något som oroade landets människorättsrörelse.

Efter agressionen mot Ukraina hade Ryssland nämligen berövats sin rösträtt i rådets parlamentariska församling och i gengäld struntat i att betala sina medlemsavgifter. Men genom eftergivna krumbukter från församlingens sida fick Ryssland tillbaka sin rösträtt och betalade åtminstone en del av avgifterna.

Det uttalade målet från Rysslands sida var då att kunna delta i valen till ledande befattningar inom Europarådet, uppenbarligen i förhoppningen att kunna tillsätta någorlunda medgörliga personer på posterna.

Men nu, något år senare, och hårt ansatt i människorättsfrågorna, tycks Kreml återigen överväga att lämna Europarådet. I måndags uppdrog nämligen Putin åt Högsta domstolen och Justitieministeriet att tillsammans utreda om Ryssland ska inrätta en egen domstol för mänskliga rättigheter. Blir så fallet är det sannolikt ett första steg i att bli av med den besvärliga Europadomstolen och slutligen lämna Europarådet.