Satsuk näste politiske fånge?

Gripandet av den undersökande journalisten Siarhej Satsuk i förra veckan har väckt ganska starka reaktioner i och utanför Belarus. I förrgår gick Kommittén för statlig kontroll – den myndighet som utreder korruption och ekonomisk brottslighet i Belarus – ut och sa det man förväntat att den skulle säga. Att Satsuk hade tagit emot mutor från företag för att skriva om deras konkurrenter. Enligt myndigheten rör det sig om femtusen dollar, alltså femtiotusen kronor enligt dagens kurs.

Långt tidigare ska den regimnära tidningen Belarus Idag, även känd under sitt tidigare namn Sovjetiska Vitryssland, ha utmålat Satsuk som en konstant mutkolv. Något som inte är trovärdigt då han lever i ekomiskt mycket blygsamma förhållanden.

Bland dem som i omvärlden nu protesterar mot gripandet finns Reportrar utan gränser och OSSE:s medieombudsman. De sätter gripandet av honom i samband inte bara med hans avslöjanden av korruption inom sjukvården utan även med kritisk rapportering kring hanteringen av coronaviruset. Jag vet inte hur befogat det är, mot bakgrund av att tillslaget mot Satsuk förberetts sedan flera månader tillbaka.

Satsuk driver alltså nättidningen Jezjednevnik, med adressen ej.by. Den är enligt uppgift inte särskilt trafikerad och jag kände själv inte till den sedan tidigare. Korruptionsskandalen kring sjukvården som han tydligen ligger bakom (och som följts av fängelsestraff för flera av de utpekade) har jag noterat utan att sätta mig in i den. Däremot minns jag hans namn från början av 00-talet, då han arbetade på Belorusskaja Delovaja Gazeta (BDG), en regimkritisk affärstidning där han också gick i fronten för undersökande journalistik. Vad han skrev om minns jag inte men jag minns att jag uppskattade det.

BDG stängdes 2006. Därefter har Satsuk, om man får tro en genomgång i Nasja Niva, varit den ende undersökande journalisten av rang i Belarus. Även om han av naturliga skäl nog står närmare demokratirörelsen än regimen har han vägrat att inordna sig i någon större agenda.

Det troliga är att Satsuk precis som han själv hävdar har fallit offer för de korrupta intressen på vilkas tår han trampat. Jag vet inte om detta uppfyller kriterierna för att han ska bli erkänd som politisk fånge, men hoppas det. I dag betraktar inhemska människorättsförsvarare som bekant Michail Zjamtjuzjny som sådan fånge, och sedan någon månad även de unga anarkisterna Mikita Jemjaljanau och Ivan Komar. (Deras fängelsestraff sänktes i fredags efter överklagan från sju till fyra respektive tre och ett halvt år men det anses fortfarande oproportionerligt hårt.)

En annan möjlighet som Satsuks medarbetare hoppas på är att landets diktator Aljaksandr Lukasjenka själv ingriper och befriar honom. För fem år sedan vid en presskonferens med Lukasjenka gick Satsuk nämligen till storms mot den systemiska korruptionen, och mot hur myndigheterna hanterade snokande journalister som honom själv. Han angav konkreta exempel. Han återgav också den uppfattning som finns inom åtminstone delar av oppositionen – att Lukasjenka själv styr över korruptionen.

Lukasjenka försäkrade att så inte var fallet. Han sa också att om Satsuk visade sig ha rätt kunde han räkna med Lukasjenkas ”hundraprocentiga stöd” i sin kamp mot korruption.