Sida i geopolitikens tjänst?

I dagarna gästas Stockolm av den tidigare belarusiska arbetsmarknadsminstern Maryjana Sjtjotkina, erfar iöst.nu. Hon är hitbjuden av Sida för att tala om Agenda 2030.

Sjtjotkina var initiativtagare till det så kallade parasitdekret som Lukasjenka undertecknade 2015, och som sedan utlöste en av de största protestvågorna under hans tid vid makten. Som den minnesgode vet stoppades protesterna av polis våren 2017. Parasitdekretet arbetades också om, men är fortfarande aktuellt.

Det har kritiserats av Internationella arbetsorganisationen, ILO, tillsammans med andra belarusiska lagar som bryter mot den internationella konventionen om tvångsarbete – och för vilka Sjtjotkina förstås också bär visst ansvar. Hon var ju faktiskt arbetsmarknadsminister i sju år, 2009-2016. Numera är hon vice talman i parlamentets ”överhus”, Republikens råd.

I det senaste presidentvalet 2015 hann hon också med att leda Lukasjenkas återvalskampanj.

För några år sedan – då Sverige och EU fortfarande såg det som viktigt att markera mot bristande mänskliga rättigheter i diktaturens Belarus – hade Maryjana Sjtjotkina nog varit otänkbar som gäst. Men nu ska hon alltså, som ansvarig för Belarus arbete med Agenda 2030, komma hit och tala om detta.

Agenda 2030 är som många kanske vet vad som ersatt FN:s milleniemål. Den innehåller 17 nya globala mål som alla kretsar kring hållbar utveckling. Ett av målen, nummer 16, berör indirekt demokrati. I övrigt är de vad jag förstår okontroversiella, åtminstone i den belarusiska regimens ögon.

Är det då viktigare att Sjtjotkina får komma hit och prata om Agenda 2030, än att försöka upprätthålla något slags symboliskt tryck mot Belarus i demokratifrågorna?

Många tycker kanske att det är en svår avvägning.

I fredags höll dessutom Belarus FN-ambassadör ett anförande inför generalförsamlingen, där han ställde just Agenda 2030-dialog mot FN:s, i regimens tycke, irriterande vana att komma med pekpinnar i människorättsfrågor. Framförallt vill man ha bort FN:s människorättskommittés specialrapportör för Belarus som man ju sedan sju år vägrar samarbeta med.

Jag vill dock hävda att dilemmat är falskt.

Agenda 2030 fungerar i så fall som ett fikonlöv framför den verkliga orsaken till närmandet mellan å ena sidan den belarusiska regimen, och å andra sidan Sverige och EU. Som jag tidigare skrivit (mer än en gång) handlar det om geopolitik. Efter Rysslands hybridinvasion av Ukraina ser EU i Lukasjenka en potentiell bundsförvant.

Därför gästas Stockholm inte bara av Sjtjotkina utan även av Belarus utrikesminister Uladzimir Makej. Sjtjotkinas Sida-anförande äger nämligen rum inom ramen för ett större evenemang kring EU:s Östliga partnerskap. Och i slutet av månaden ska visst även vår egen utrikesminister Ann Linde besöka Minsk, tillsammans med sin finländska kollega.

Som om detta inte vore nog väntas i nästa vecka Lukasjenkas länge emotsedda besök i Wien äga rum. Vad jag vet blir det hans första riktiga statsbesök i ett EU-land sedan 1990-talet.

Kanske är det hopplöst att försöka ställa de mänskliga rättighetena i vägen för de här geopolitiska försöken att närma sig Lukasjenka. Men någon principiell markering hade man väl ändå kunnat kosta på sig. Sjtjotkina hade väl kunnat få stanna hemma?