Ska Putin och Lukasjenka följa Nazarbajev?

För första gången avgår en postovjetisk diktator, meddelades på tisdagen. Och Kazakstans president Nursultan Nazarbajev – som har lett landet ända sedan det uppstod för 28 år sedan – lämnar verkligen presidentposten.

Men som någon påpekade avgår han för att stanna kvar.

Något annat var också svårt att tänka sig. 2010 utsågs han till folkfader, jelbasy, på livstid. 2017 gjordes Kazakstans konstitution om så att makt flyttades från presidentposten till säkerhetsrådet, och 2018 utsågs Nazarbajev till ordförande i säkerhetsrådet, även detta på livstid. Som sagt, han avgår för att stanna kvar.

Men med mindre arbetsbelastning. Han är trots allt 78 år gammal.

Som diktator har han varit mer salongsfähig än de tidigare kollegorna i Uzbekistan och Turkmenistan, Karimov och Nijazov, som låtit koka regimmotståndare levande respektive respektive odlat en bisarr personkult av nordkoreanska mått. En förklaring är kanske att Nazarbajev som ledare för ett av världens mest oljerika länder haft större möjligheter att köpa sig lojalitet.

Internationellt har han sluppit kritik från Väst och lyckats balansera mellan Kina och Ryssland.

Hans avgångsmanöver framhålls nu som ett exempel för Putin att ta efter, och det förefaller väl inte allför osannolikt att den ryske presidenten gör något liknande. Sedan några år rapporteras Putin ha tappat intresset för att detaljstyra sitt land. En mer tillbakadragen position där han ändå behåller kontrollen – om nu detta är möjligt – kan säkert kännas attraktivt.

Även Lukasjenka tänker nog på framtiden. Han har flaggat för konstitutionsförändringar som ska ge mer maktdelning. Det kan vara en omskrivning för mindre detaljarbete åt honom själv samtidigt som han ändå försöker behålla kontrollen över systemet. Som Nazarbajev nu gör, alltså.

För bekvämlighetssökande västliga politiker och diplomater kan sådana scenarion säkert kännas som en lovande möjlighet, där de slipper handskas direkt med de två illa sedda diktatorerna. Men inget talar för att sådana manövrar skulle gör Ryssland eller Belarus mer demokratiska eller, i Rysslands fall, mindre benäget att ställa till problem för andra.

Tvärtom kan de båda ländernas system komma att göras ännu mer förtryckande, inför att de ska klara sig utan sina ledares personliga karisma och energi. De kan bli mer sovjetiska.