Surkov om putinismens framtid

Vladislav Surkov är mest känd som mannen bakom begreppet ”suverän demokrati”. Tidigare under Putins tid vid makten användes detta till att rättfärdiga Rysslands avsteg från just demokrati.

Ännu tidigare hade man i stället använt begreppet ”styrd” demokrati, av utländska experter kallad virtuell politik. Det fångade det mer eller mindre riggade spelet mellan olika låtsatspartier som tilläts dominera offentligheten. Men det uttryckte inte tillräckligt sturskt att Rysslands makthavare gör som de själva vill.

På senare år har Surkov kanske i huvudsak gjort avtryck som Kremls emissarie till banditrepublikerna i östra Ukraina.

Men häromveckan återintog han plötsligt sin särställning som Kremltrogen politisk tänkare, genom en artikel i Nezavisimaja Gazeta. Artiken handlar om vad putinism egentligen är.

Ja, i Putinvänligast möjliga tolkning, förstås.

Till att börja med är putinismen något väldigt stort och viktigt, tycker Surkov.

I den ryska historien har det nämligen bara funnits tre härskare av samma kaliber som Putin – som liksom han har fört ”den ryska världen” till nya höjder. Det är Ivan III, Peter den Store och Lenin. Under Putin har Ryssland gått från sönderfall till expansion, vilket är dess historiska uppgift, och ett nytt, aldrig tidigare skådat politiskt system har tagit form som kommer att leva länge till – förmodligen århundradet ut.

Andra storheter jämförbara med Putin är Atatürk, de Gaulle och USA:s grundlagsfäder.

I kontrast till den ryska framgången står nu Väst, förvirrat, i globaliseringens återvändsgränd. Dess demokrati liknar mer en cirkusföreställning än sin atenska förebild. I USA har den också – utmanad av Donald Trump – avslöjat sin sanna natur som en ”djup stat”, en derin devlet som det heter i Turkiet där militären traditionellt styr bakom kulisserna. I USA är det förstås andra eliter som fyller samma roll och som motarbetar Trump.

Men en vändpunkt är nådd. Brexit, den europeiska invandringsbromsen och Trumps ”Make America Great Again” är de första stegen i en ny riktning som redan har pekats ut av Putin.

Deglobalisering, återvunnen suveränitet och nationalism är vad den består i, skriver Surkov. Illusionerna om en gränslös värld utan nationella intressen rämnar.

I Ryssland har man dessutom redan förkastat en annan illusion – den om samhällenas fria val – till förmån för den realistiska insikten att allt är förutbestämt. Här bryr man sig inte längre om att försöka dölja sakernas verkliga tillstånd bakom demokratiska fikonlöv:

”De politiska insitutioner som på många nivåer kopierades från Väst har hos oss ibland ansetts vara delvis rituella, införda för att det skulle vara ‘som hos alla’, för att skillnaderna i vår politiska kultur inte skulle vara alltför iögonfallande för grannarna, inte skulle reta och skrämma dem. De är som helgkläder i vilka man besöker främmande, men hemma klär vi oss efter eget gottfinnande.”

Därför är den djupa staten inte djup i Ryssland. Den ligger fullt synlig på ytan, förklarar Surkov. En förklaring är enligt honom att landet ”aldrig har styrts av köpmän”, förutom under den provisoriska regeringen 1917 och oligarkväldet på 1990-talet. I stället har den (liksom Turkiet) dominerats av sin polis och militär, som behövts för att hålla ordning i det vidsträckta landet och möta de ständiga yttre utmaningarna.

Och i stället för  en djup stat har man, enligt Surkov, ”ett djupt folk”.

Det är ett folk vars önskemål inte (oklart varför) kan mätas i opinionsundersökningar. Men det står i mystisk förbindelse med landets högste ledare, och litar på honom. Alla andra myndigheter och institutioner är bara värda något när de fungerar som kommunikationskanaler mellan ledaren och folket. Ibland störs förbindelsen ut av dumhet eller korruption i mellanledet och då vidtas åtgärder för att återställa ordningen. Det låter som den gamla formeln att tsaren är snäll men bojarerna dumma, men Surkov understryker att det ryska folket inte betraktar snällhet som en ledaregenskap.

Mot den tillit som hela arrangemanget bygger på ställer han också den västliga demokratins maktdelning. Den grundar sig ju på misstro. De valda politikerna i Väst förutsätts vara usla cyniker – se bara på populära tv-serier som House of Cards – och därför måste deras makt begränsas. Resultatet är statiska samhällen som inte kan åstadkomma något av betydelse.

Mot Surkovs resonemang kan förstås invändas att den allmänna tilliten i ett korrupt och auktoritärt land som det Putinstyrda Ryssland helt säkert är lägre än i vilket demokratiskt västland som helst, även om diktatorer är bra på att göra sig populära. Och att de demokratiska samhällena fungerar bättre på de flesta områden.

Men Surkov publicerar sig knappast i Nezavisimaja Gazeta i syfte att sälja in putinismen till Väst. Vad det handlar om, menar inhemska kommentatorer, är att säkra systemets fortlevnad efter Putin. Efter att ha förklarat vad putinismen går ut på och varför den är så bra skriver Surkov uttryckligen att ”så här måste alla göra som inte är Putin men som skulle vilja vara som han”.

Bakgrunden är förstås att han enligt konstitutionen måste efterträdas av någon annan 2024, och att han dessutom anses ha tröttnat på att hålla ordning i sina egna led. Interna konflikter inom regimen påstås bli vanligare och synligare.

Att Putin skulle gå i pension om fem år känns dock högst osäkert. Kanske är Surkovs text snarare ett försök att få ordning i de där stökiga leden, att påminna om – för att parafrasera en svensk partiledare – att någon j-a ordning måste det vara i en diktatur. Oavsett vilket så är Surkov värd att tas på allvar. Hans artikel signalerar att Ryssland fortsätter röra sig bort från demokratiska normer, på ett alltmer utmanande sätt.