Svulstig heroism i stället för tragik

I fredags firades 75-årsminnet av blodbadet i Stalingrad, konstaterar Radio Svoboda i ett samtal mellan studiovärden Michail Sokolov och den kände historikern Andrej Zubov. Kanske minns du Zubov som professorn som fick sparken efter att ha kritiserat Krimkriget? Han är också känd för ett omfattande verk om Rysslands historia under 1900-talet.

Hursomhelst, Stalingrad var det alltså som firades, och noga räknat förstås segern över Nazityskland i ett av Andra världskrigets avgörande slag. Putin var själv på plats i staden – som ju sedan länge inte kallas Stalingrad utan Volgograd – och höll ett svulstigt anförande som kopierat ur sovjetisk tradition. På olika håll i landet skramlade myndigheterna dessutom ihop stora manifestationer till minnet av slaget, även om många deltagare tydligen trodde att de manifesterade med anledning av Vinter-OS.

Exakt hur många som deltog i manifestationena skiljer sig uppfattningarna om. I Moskva räknade polisen till sextiotusen, men BBC:s ryska redaktion till tjugofemtusen. I hela landet deltog enligt myndigheterna 550000, vilket är mycket även om man tar bort hälften och litet till. Sannolikt var dock ganska få med på eget initiativ.

Kanske är kommentarer överflödiga, men jag vill ändå återge två av professor Zubovs synpunkter.

Den ena är att den ryska officiella hågkomsten av Stalingrad (liksom av andra världskriget i stort) präglas mer av svulstig heroism än av tragik, och att retoriken ger en känsla av ”det här kan vi upprepa” snarare än ”aldrig igen”. Den andra synpunkten är att Putin liksom den övriga officiella eliten, från parlamentet till säkerhetstjänsten, framstår som alltmer ohöljt sovjetisk. Zubov driver resonemanget så långt att han menar att de innerst inne vet att de aldrig skulle ha kunnat inneha de positioner de nu har, om det inte hade varit för just Stalins utrensningar i deras föräldrageneration.

Det sista är kanske litet svårsmält.

Men enligt Zubov är detta åtminstone en förklaring till att de värnar minnet av Stalin. Och, får man förmoda, till att kulturministeriet häromveckan förbjöd den skotsk-italienska komedien Stalins död från att visas på ryska biografer.

Kanske bör även nämnas att av den påstått dryga halva miljonen mötesdeltagare så stod Ramzan Kadyrov för en tredjedel: 170000 människor hade kommenderats ut till manifestationen i Groznyj. Detta trots att hela det tjetjenska folket tvångsdeporterades av Stalin efter att ha stämplats som nazikollaboratörer.