Tillbaka i fållan?

Någon presskommuniké om mötesresultaten i Sotji blev det som utlovat inte. Däremot föregicks det egentliga mötet – på tu man hand mellan Lukasjenka och Putin – av en videoinspelad tjugo minuter lång inledning, där de båda höll var sitt litet anförande. För den som vill ägna sig åt kremlologiska övningar är denna inspelning alltså vad som finns att tillgå.

I sociala medier har man tagit fasta på bilden av Lukasjenka som sitter framåtlutad, medan Putin i stället är avmätt tillbakalutad, vilket anses illustrera Lukasjenkas svaga position. Denna psykologiska analys är en smula vulgär och kanske inte helt rättvisande. Putin lutar sig också litet framåt när han själv pratar, medan Lukasjenka sitter mer neutralt och lyssnar, vilket är naturligt i varje samtal. Dessutom speglar kroppsspråket Lukasjenkas och Putins personligheter. Den senare är alltid är mer kylig och avmätt.

Icke desto mindre är det förstås Lukasjenka som har problem, och Putin som hjälper till att lösa dem. Detta framgår alldeles öppet i vad de säger. Lukasjenka uttrycker tacksamhet. Putin lånar honom en och en halv miljard dollar. Samarbete och integration ska fördjupas.

Frågan alla ställer sig är vad Putin får i utbyte.

En del har han redan fått. Litauens principfasta ställningstagande gentemot den politiska krisen i Belarus har fått som konsekvens att belarusisk export som tidigare tog vägen genom det landet nu ska gå via den ryska hamnen Ust-Luga i Finska viken. Hur det ska gå med Belarus försök att diversifiera sin oljeimport framöver är oklart. Det starka ekonomiska beroendet av Ryssland kommer alltså att stärkas ytterligare.

Av mer omedelbart intresse för spekulationerna är förstås den politiska dimensionen. Lukasjenka tonade ned krisens omfattning. Han beskrev lördagarnas kvinnodemonstrationer och söndagarnas allmänna demonstrationer som ett isolerat fenomen som knappast påverkar samhället i övrigt. Putin tog å sin sida upp den av Lukasjenka utlovade konstitutionsreformen.

Den dominerande analysen är också att Ryssland tänker använda just denna reform för att flytta fram sina positioner. Ett mer pluralistiskt – men inte nödvändigtvis mer demokratiskt – system blir enligt denna analys lättare att handskas med för Kreml, jämfört med den hittills så sturske envåldshärskaren Lukasjenka. Om politiska partier tillåts spela en roll framöver kan man ju spela ut dem mot varandra, resoneras det.

Jag vet inte vilka dolda möjligheter Kreml har att styra över den nya konstitutionens utformning. Man kan ju också invända att Rysslands konstitutionella reform i somras lämnade Putins egen maktposition intakt – vilket borde minska utrymmet för pekpinnar på det området.

Å andra sidan är ju den ryska ”styrda” demokratin faktiskt uppbyggd kring partier. Och kanske är det något liknande man kan förvänta sig i Belarus. Jag tror inte att något än så länge är hugget i sten. Mycket beror förstås på hur protesterna utvecklar sig framöver.