Tio år till för Dmitrijev

Memorialledaren och utforskaren av Stalins massgravar i Karelen, den 64-årige Jurij Dmitrijev, fick i dag sitt straff skärpt från tre och ett halvt års till tretton års fängelse. Detta efter en kort förhandling i delrepublikens Högsta domstol. I stället för att släppas fri i november blir han nu alltså kvar till som längst 2030.

Sedan han först greps för snart fyra år sedan har processerna mot Dmitrijev förts bakom lyckta dörrar. Han har stått anklagad för olika sexuella brott mot sin fosterdotter, som omhändertogs i samband med gripandet. De skamliga anklagelserna till trots har det ryska civilsamhället ställt upp på bred front för Dmitrijev. De tror helt enkelt inte att det är sant.

För snart ett år sedan besökte jag själv Petrozavodsk och tillbringade en dag i korridoren i stadsdomstolen, tillsammans med Dmitrijevs vänner. De, och jag, applåderade honom varje gång han fördes in och ut ur rättssalen. Ett trettiotal personer hade slutit upp, fastän det var vardag och de flesta säkert hade haft annat att ägna sig åt.

Från Moskva närvarade en känd författarinna. Från Sankt Petersburg kom Dmitrijevs Memorialkollega Anatolij Razumov, som då just hade redigerat färdigt hans senaste bok om massgravarna. Närvarade gjorde även Dmitrijevs biologiska, vuxna, dotter, och hennes sextonårige son.

Att Dmitrijev fängslas för sitt historiska kartläggningsarbete kan tyckas svårförståeligt, ja, för att inte säga osannolikt. Så viktig kan väl inte rehabiliteringen av Stalin vara för dagens makthavare?

Men när jag talade med Razumov där i korridoren insåg jag att Stalintiden politiserats även från den ryska demokratirörelsens och oppositionens sida. Att fängsla en sådan som Dmitrijev blir därför – ur makthavarnas perspektiv – en försvarsåtgärd. På annat sätt kan jag inte förstå deras agerande.

En annan insikt var att den solidaritet Dmitrijev erhöll bottnade i hans egen styrka. Han har hela tiden försvarat sig mot anklagelserna, och det var en allt annat än bruten man jag såg ledas genom korridoren. En annan kollega till Dmitrijev, museidirektören Sergej Koltyrin, hade också ställts inför anklagelser om sexuella övergrepp och dömts till fängelse. Men han hade skyggat inför offentligheten och delvis erkänt anklagelserna – kanske för att mildra straffet. Väl i fängelse insjuknade han i cancer och i våras dog han.

Jag undrar hur Jurij Dmitrijev klarar dagens domslut.