Tvivelaktig diplomati

När nu närmandet mellan Belarus och EU har fastnat i litauiskt motstånd mot Lukasjenkas kärnkraftverk, och litauerna inte vill ge med sig, så vore det förstås taktiskt riktigt av diktatorns emissarier att försöka stärka banden med de mer välvilligt inställda större europeiska länderna. Och detta är precis vad som sker.

I dagarna vistas Belarus vice utrikesminister Aleh Krautjenka i Berlin. Där har man inrättat en ”strategisk konsultativ grupp” för att få mer fart på samarbetet. Ordförandeskapet i gruppen delas av Krautjenka med det tyska utrikesministeriets ansvarige för Öst- och Centraleuropa. Gruppen ska innehålla representanter för regeringar, parlament, näringsliv, forskning och civilsamhälle. (Vilka det sistnämnda syftar på vet jag inte.)

Krautjenka passar även på att delta i trepartssamtal med både tyska och franska diplomater – något som tydligen sker ibland.

När man läser om Krautjenkas besök i Berlin slås man just av omfattningen av kontakter. Förutom ovanstående genomförde han möten på den tyska presidentens och kanslerns kanslier, och i Bundestag, alltså parlamentet, där han diskuterade inte bara tyskt-belarusiskt samarbete utan även just samarbetsmöjligheterna mellan Belarus och EU. Dessutom hade han ett seminarium med Robert Bosch-centret som samlar Östeuropaexperter.

Den som minns Krautjenka från hans tid som ambassadråd i Stockholm i början av 00-talet är kanske inte så förvånad. Han hade en social begåvning som säkert slipats ytterligare under årens lopp, och som Lukasjenka säkert uppskattar.

Kanske är det så här diplomati brukar bedrivas, med så många kontaktytor som möjligt. Men jag tror inte det. Och jag undrar om den fortsatta strävan till närmare relationer med Belarus egentligen grundar sig i nyktert övervägande av realiteter eller i alltför intensivt socialiserande.

Dessutom är det väl meningen att EU ska ha något slags gemensam utrikespolitik. Den ambitionen kan man förstås tycka litet olika om, beroende på sammanhang. Men finns det inte en gräns för hur djupt involverad i denna gemensamma politik en utomstående part bör tillåtas vara?