Ukrainsk kontrovers kring Babij Jar

I dag och i går är det 79 år sedan den första massaken i Babij Jar i utkanten av Kiev ägde rum, då över trettiotusen judar sköts ihjäl. Kring minnesplatsen utspelar sig nu en kontrovers. En ifrågasatt rysk konstnär har uppdragits att iscensätta minnesplatsen och bland finansiärerna finns flera ryska oligarker. Mest känd är Michail Fridman, en av grundarna till Alfa-Bank.

Ukrainska kulturidkare och andra har protesterat mot vad man uppfattar som rysk manipulation av det historiska minnet, och utnyttjande av Förintelsen i egna politiska syften. Kievs borgmästare, den förre boxaren Vitalij Klitjko, menar dock att kritiken är ogrundad. Han sitter själv i ett förtroenderåd för Babij Jar, tillsammans med bland andra Nathan Sharansky, nobelpristagaren Svjatlana Aleksijevitj, Joschka Fischer och andra internationella storheter.

Någon uppenbar politisk agenda är också svår att urskilja i den nya installationen, att döma av pressrapporter om den.

Samtidigt är det nog oundvikligt att historien om Förintelsen, och om Andra världskriget i stort, fortsätter att både splittra och ena. Vi minns Putins utspel om krigets förhistoria i vintras, då han och Polen konfronterade varandra, samt nedmonteringen av sovjetiska krigsstatyer i Prag som misstänktes ha föranlett ryska förgiftningsförsök mot flera lokalpolitiker där. Pedofilidomen mot Jurij Dmitrijev ingår också i sammanhanget.

Besegrandet av Hitlertyskland är alltjämt Rysslands främsta PR-tillgång, om man får kalla det så, medan ukrainsk kollaboration med detsamma förblir en öm punkt. Övertydlig politisering av platser som Babij Jar är därför inte nödvändig. Ur ryskt perspektiv fyller de ändå sin funktion.

Mörkare kapitel ur den ryska eller sovjetiska historien från samma tid, som Stalins massmord, Molotov-Ribbentrop-pakten, våldtäkterna i det ockuperade Tyskland, och inrättandet av lydstater i Östeuropa efter krigsslutet – samt massvälten i Ukraina i början av 30-talet – kan i stället tjäna ukrainska, polska och andra intressen.

Dessa intressen är ofta mer legitima än de ryska. Men jag tror inte att det alltid är meningsfullt att ge sig in i en dragkamp om historiska narrativ. Min känsla, som kan vara felaktig, är att de flesta ändå vet ungefär vad som har hänt.