Vänskapen, oljan och beroendet

För två veckor sedan gick dyr utrustning vid oljeraffinaderiet i belarusiska Mazyr sönder. Det visade sig att oljan – som kommer i en pipeline från Ryssland – innehöll trettio gånger större klorföroreningar än vad som går att raffinera. Belarus tvingades stoppa exporten av bensin och diesel till grannländerna. Hela den pipeline som kallas Druzjba, ”Vänskapen”, och som förgrenar sig till Ukraina och Polen och sedan vidare till Ungern, Slovakien, Tjeckien och Tyskland, stängdes av.

Den är nu full av förorenad olja. En mindre del av systemet håller på att rensas. Men att tappa ut oljan tar tid, lagringsmöjligheterna är begränsade, och likaså möjligheten att transportera iväg oljan med tåg. Tjeckien som saknar importhamnar riskerar kanske att stå utan fordonsbränsle om någon månad. Påfrestningen för mottagarländerna är så märkbar att frågan naturligt uppstår huruvida den är avsiktligt framkallad av Ryssland – i stil med cyberattacker och liknande.

Den ryske oppositionspolitikern och tidigare vice energiministern Vladimir Milov ser det som just en sabotageaktion, men riktad mot Belarus. Detta inom ramen för den pågående integrationskonflikten, som nu ju i dagarna också tog sig uttryck i hemkallandet av Rysslands ambassadör. Milov påminner om hur Ryssland för tio år sedan ska ha låtit en gasledning från Turkmenistan explodera för att slippa betala avtalade överpriser för den turkmenska gasen.

Det ryska statliga bolaget Transneft skyller däremot på ett lokalt konkursbo i Samararegionen. Genom att blanda i för mycket klor kan bolaget ha ökat mängden utvunnen lokal olja, för att höja sina intäkter. Det låter inte osannolikt men kan förstås vara ett sätt att placera det juridiska och ekonomiska ansvaret där det inte känns. President Putin har nu sagt åt Transnefts chef att man bättre måste kontrollera vad små bolag pumpar in i pipelinen.

Som Putin själv konstaterar undergräver händelsen förtroendet för Ryssland som oljeleverantör. Den kostar också pengar i fom av uteblivna intänkter och eventuell kompensation till de drabbade. Detta talar för att det verkligen är en olycka, även om man kanske inte ska vänta sig total ärlighet om vem som bär ansvaret för den.

Den tidigare oljemagnaten och politiske fången – numera exilaktivisten – Michail Chodorkovskij ser å sin sida förklaringen i att ett tidigare förbud mot klor i oljeutvinningen avskaffades för sju år sedan. Han menar att Putintrogna och giriga ”idioter” tillåts styra och ställa i oljebranschen. Det utpekade oljebolaget i Samara tillhörde för övrigt hans eget Yukos innan detta kapades av den ryska staten.

Vid sidan av det europeiska beroendet av rysk olja och gas aktualiserar den förgiftade Vänskapen förstås även Rysslands eget beroende av naturresurser, bristen på utveckling av den övriga ekonomin, och hur detta vidmakthåller både korruptionen och det auktoritära styret i landet. Det är inte konstigt om detta ibland slår tillbaka även mot själva oljehanteringen.