Zygar djupdyker i grumligt vatten

RECENSION. Journalisten Michail Zygars Vsia kremljovskaja rat kom 2015 och blev under några månader den bäst säljande boken i Ryssland. Följande år hade den översatts till engelska, med titeln All the Kremlin’s Men, och året därpå även till svenska, nu med titeln Männen i Kreml – inifrån Putins hov.

Bakom utgivningen står samhällsengagerade och vänsterinriktade Ordfronts förlag. Härom månaden kom boken också som pocket. På närmare femhundra flyhänt skrivna sidor tecknas en delvis ny bild av Putins regim, baserad på intervjuer med personer som på ett eller annat vis arbetar eller verkar relativt nära presidenten.

Zygars tillgång till sådana källor anses förstås vara bokens styrka. Hans bakgrund som redaktör för den sista oberoende tv-kanalen Dozjd gör att de flesta litar på hans framställning, trots att intervjupersonerna ofta har fått vara anonyma.

Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj tycker att Zygars bok är ”en av de mest konsekventa” om de senaste tjugo årens händelser i Ryssland. I svenska Expressen har Rysslandsnestorn Stig Fredriksson höjt den till skyarna. Dagens Nyheters Lars Linder har kallat boken ”den mest insiktsfulla skildringen av maktens inre cirklar i Putins närhet som getts ut på svenska”.

Linder har kanske rätt, på så vis att få kritiska böcker om Putin begränsar sitt urval av källor till sådana som måste antas vara ganska trogna presidenten. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska tycka om resultatet.

Boken ger förstås intressanta inblickar i de palatsintriger som – i brist på ett verkligt politiskt liv – utspelar sig mellan hökarna och de tama liberalerna i Putins omgivning. Zygars huvudsakliga budskap, som jag tolkar det, är att Putin aldrig eftersträvat att bli diktator. Det är omständigheterna i kombination med Putins måhända något paranoida personlighet som gjort att det blivit så. I början av sin presidentbana ville Putin helst vara kompis med västledare som Tony Blair och George W. Bush, men upplevde att de svek honom.

”Det är inte Putin som har fört Ryssland till dagens situation – faktiskt motsatte han sig länge dessa metamorfoser”, skriver Zygar i slutet av sin bok. ”Men sedan gav han efter; han insåg att det blev lättare så.”

Är detta verkligen sant?

Jag minns att jag för femton år sedan växlade några ord med den socialdemokratiske politikern Urban Ahlin, nyss hemkommen från ett Moskvabesök, som då sa att Putin höll på att ”göra en Gorbatjov”. Med det menades att han hade blivit alltför demokratisk för att kunna godtas av sin omgivning. Jag höjde skeptiskt på ögonbrynen, tyckte att Putins auktoritära drag var tydliga och avfärdade nog andra signaler som önsketänkande eller dimridåer. Men kanske hade jag fel.

Avgörande händelser blev enligt Zygar den första orangea revolutionen i Ukraina 2004 och störtandet av Kaddafi 2011. De senaste årens aggressiva linje bottnar i Putins övertygelse om att Väst är ute även efter honom, och Ryssland – vilket för Putin numera är samma sak.

Zygar fördjupar sig inte i sådant som brukar stå i fokus för Putinkritiskt skrivande: FSB:s inblandning i husbombningarna 1999, Putins skumma affärer i Sankt Petersburgs borgmästeri på 90-talet, de personlighetsdrag som är i linje med diktatorsrollen. Sådant har mer ingående skildrats i exempelvis Masha Gessens Mannen utan ansikte, där huvudpersonen själv är närvarande på ett helt annat sätt än i Zygars bok.

Här framstår det som att Putin bara reagerar på yttre omständigheter, och saknar egen drivkraft. Han blir ett objekt i stället för ett subjekt. I slutet av boken har Zygar till och med några flummiga formuleringar om att Putin inte existerar i sinnevärlden utan är något som ”vi alla” har fantiserat fram.

Min egen inblick i Kreml är begränsad. Men jag föreställer mig att Zygars källor kan vara tendentiösa på två sätt: dels vill de inte ge en alltför negativ bild av sin chef, dels vill de framhäva sin egen roll och betydelse. Båda faktorerna kan förklara varför Putin blir så märkligt frånvarande i Zygars skildring av hans hov. Därför tror jag också att Zygar landar snett.

I skrivande stund får jag upp ögonen för en recension i Aftonbladet, där Torsten Kälvemark tycks dela åtminstone något av min tveksamhet. ”Putin är tillräckligt smart för att inte utan vidare låta sig användas som en bricka i andras politiska spel.”, menar Kälvemark. Det tror jag också.

Zygars bok uppfattas av bland andra Kälvemark som en polemik mot bilden av Putin som allsmäktig. Den bilden tror jag dock inte är särskilt spridd, åtminstone inte utanför kvällstidningarnas löpsedlar.

De flesta med litet djupare intresse för Ryssland uppfattar snarare Putin som den som skickligt spelar ut olika individer och grupper mot varandra, och på så vis styr helheten. Det är en bild som framtonar även i Zygars skildring. Exempelvis är det möjligt för en intressegrupp att få en konkurrent avsatt från någon post, men då ser Putin till att välja efterträdaren ur en tredje grupp.

I en sådan ordning är det dock Putin som styr omgivningen, inte tvärtom som Zygar tycks hävda.