Viruset, Ryssland och Belarus

Några avgörande skillnader mellan hur våra odemokratiska grannländer Ryssland och Belarus hanterar coronapandemin, och hur det görs i EU-länderna, har jag ännu inte uppfattat. Ryssland som i dag fick sitt första bekräftade dödsfall har kommit längre än Belarus. Restriktioner och åtgärder liknande dem vi ser här i EU har redan införts i Moskva och Sankt Petersburg och kommer sannolikt även i övriga Ryssland. Putin håller också öppet för att skjuta upp den ”folkliga omröstning” som 22 april ska möjliggöra hans fortsatta maktinnehav.

I Belarus har man än så länge bara ett femtiotal konstaterade fall – det första var en iransk student. Sjukvården håller koll på ytterligare omkring tvåtusen personer som har varit i kontakt med de smittade. Lukasjenka säger sig vara mer bekymrad över konsekvenserna av vad han kallar paniken över corona, än över själva smittan. Han antyder också att det finns de som tjänar på paniken. Men det verkar ändå som att de belarusiska myndigheterna förbereder sig på att försöka hantera en samhällsspridning.

I går rapporterades coronapandemin uttnyttjas i ryska desinformationsaktiviteter mot EU. Vad dessa bestod i var något oklart. En snabb titt på ryska RT:s hemsida visar att man precis som alla normala medier sätter coronafrågan i centrum. Åsiktsmaterialet följer väl också den tendens man kan vänta, till exempel jämförs Greta med coronaviruset. Men att RT skulle lyckas – eller i påtaglig omfattning ens försöka – plantera grova lögner om corona i det västeuropeiska medvetandet känns osannolikt.

Upphovet till varningen är det EU-inrättade centret mot rysk desiformation, EU vs Disinfo. Tyvärr tycks centrets sammanfattningar ofta präglas mer av polemisk analys än metodisk redovisning. Och desinformation verkar definieras så brett att begreppet förlorar sin mening.

I artikeln ”Kremlin and Disinformation about Coronavirus” hänvisas exempelvis först till en text som tonar ned virushotet, och sedan till en annan som tvärtom förutspår en apokalyps, allt för att så split.

Den första är visserligen publicerad på en obskyr Kremlvänlig sida. Men den härrör från den amerikanska vänsterpublikationen Counterpunch och är skriven av en universitetslektor i Australien – ingen av dessa styrs rimligen av Kreml. Den andra artikeln är på ryska, alltså inte riktad mot en västlig publik, och författad av Aleksandr Dugin, världskänd ideolog på yttersta högerkanten. Han understöds måhända av Kreml men skriver sannolikt ändå efter eget huvud.