Heter det Vitryssland eller Belarus?

Vad ska man egentligen kalla landet? Officiellt heter det i Sverige ”Vitryssland”, men många av oss som jobbar aktivt med Vitrysslandsfrågor anstränger sig för att istället säga ”Belarus” så ofta som möjligt. Och om man gjorde en enkät riktad till denna kategori och frågade vilket namn som är lämpligast så är jag ganska säker på att Belarus skulle vinna en överlägsen seger.

Sakta men säkert har benämningen Belarus också etablerat sig i det svenska språket, även om den överväldigande majoriteten svensktalande fortfarande säger Vitryssland. Utrikesdepartementet konstaterar i sin senaste version av Utrikes namnbok att Belarus används ”i icke-officiella sammanhang”. Svenska Akademien har noterat att Belarus är på frammarsch. Titt som tätt dyker det upp i svenska massmedier.

I efterordet till den belarusiske författaren Vasil Bykaus kortroman Veteranen redogör översättaren Nils Håkanson för bakgrunden till namnfrågan och motiverar ställningstagandet för just Belarus. Han skriver bland annat:

”Det är inte i vitheten som problemet sitter. Vit är en fullgod översättning av det mångtydiga förledet bel, som ingen riktigt vet vad det betyder i detta sammanhang – vit, klar, fri eller västlig.

Problemet sitter i ordets efterled och sammanblandningen av två historiska och kulturella storheter – Ryssland och Rus. Det förra begreppet avser den statsbildning som växte fram kring Moskva och S:t Petersburg och vars historia idag är vårt samtida Rysslands historia. Det senare avser en äldre och mer kortvarig statsbildning – Kievriket, eller Kievskaja Rus – ett östslaviskt rike med centrum i Kiev, vilket existerade ca 800-1200 e. Kr. och som var en betydande europeisk makt under 900- och 1000-talen. […] Av Kievriket fick det senare Ryssland åtskillligt i arv: den bysantinska kristendomen, den kyrilliska skriften, kupolerna, ikonerna, legenderna, de historiska anekdoterna, ett och annat stränginstrument etc. – i själva verket så mycket att historien om Ryssland med nödvändighet även inbegriper historien om Rus, vilket också speglas i den förvirrande etymologiska likheten mellan de båda orden.

Men samtidigt som den ryska historien inbegriper historien om Rus, finns det också människor som inte är ryssar, men som också förbinder sin historia med detta Rus och ger den en annan fortsättning. Så t.ex. en hel del ukrainare och belarusier, som inleder sin historieskrivning i Rus och därefter fortsätter den, inte så mycket österut, till Moskva, som västerut, till Centraleuropa. I denna historieskrivning utgör Rus inte främst en vagga för det senare ryska imperiet, även om det också gör det. Här är berättelsen om Rus istället en gyllene medeltid i det egna folkets historia, vilken därefter knyts samman – inte omedelbart med berättelsen om det moskovitiska rikets och det ryska imperiets framväxt – utan dessförinnan med berättelsen om den Polsk-litauiska staten, dvs. med polackerna, litauerna, slovakerna, judarna, tyskarna, romerna och allt vad de hette som befolkade det historiska Centraleuropa. I detta sammanhang framträder Ryssland som en granne i öster, ibland ockupant, men ofta kompis och kavaljer. Dock är Ryssland för dessa ukrainare och belarusier något annat än det egna. Egenarten i detta område är just att det varken är helt ryskt eller helt centraleuropeiskt, utan ett mellanting.”

”Vitryssland” är alltså en mindre lyckad och i vissa sammanhang vilseledande benämning. Ibland leder den till förväxling, av slarv eller okunskap. Man får väl förmoda att en internationellt erfaren politiker som Fredrik Reinfeldt egentligen kan sin geografi, även om han vid något tillfälle sagt Ryssland istället för Vitryssland i en riksdagsdebatt. Men annars är det inte ovanligt med hopblandningar i de mest skilda sammanhang, såväl på myndighetsnivå som i mer privata sfärer.

Viktigare är ändå effekten på ett mer undermedvetet plan. Även om man intellektuellt mycket väl förstår att det handlar om två olika länder och kulturer så bidrar benämningen Vitryssland lätt till att information om landet tolkas med utgångspunkt i dess relation till Ryssland och det ryska. Detta kan ibland vara konstruktivt och kunskapsfrämjande. Men vid andra tillfällen kan det leda tankarna åt helt fel håll, eller åtminstone till en ensidig och därmed begränsad förståelse.

Att Ryssland och Vitryssland blandas samman här i Sverige bildar dessutom en oskön parallell till den politiska utvecklingen, och det på två sätt. Dels för att Lukasjenkas kulturpolitik till stor del bygger på en outtalad russifiering av kulturen och ett motarbetande av specifikt belarusiska kulturyttringar. Dels för att detta, i sin tur, avspeglar en i grunden storrysk föreställning om att det inte finns någon specifik belarusisk identitet och att belarusiskan bara skulle vara en rysk dialekt. Denna föreställning vädrades omkring krigsutbrottet i Ukraina 2014 också apropå den ukrainska särarten.

Sammanblandningen av det ryska och det belarusiska här i Sverige går på så vis hand i hand med en medveten eller omedveten strävan hos makthavare och allmänhet i både Belarus och Ryssland att osynliggöra det särpräglat belarusiska. I längden kommer detta – precis som i Ukraina – förmodligen att utgöra det största hotet mot landets självständighet och kulturella särprägel som gränsland mellan Centraleuropa och Östeuropa.

Här har namnformen Belarus en uppenbar – och i mitt tycke avgörande – fördel. För Belarus uppfattas inte som en del av Ryssland och inte heller som ett slags Ryssland. Belarus är något annat. Något eget. Något som förtjänar att uppmärksammas, diskuteras, analyseras och förstås i sin egen rätt, utan att först behöva passera genom en rysk prisma.

Belarus är Belarus.

Jag är således för en officiell övergång i svenska språket, från ”Vitryssland” till ”Belarus”. Men jag tror inte att en sådan kommer till stånd förrän användandet av ”Belarus” blir mer utbrett. Ju fler som aktivt väljer att säga ”Belarus”, desto större anledning blir det också för våra svenska myndigheter att besluta om en ändring av det officiella namnet. Jag försöker dra mitt strå till stacken på denna blogg.

Samtidigt kvarstår faktum: ”Vitryssland” är alltjämt det dominerande namnet och många svenskar som via internet söker information om landet gör det (och kommer att fortsätta göra det länge än) genom att knattra in sökordet ”Vitryssland” på Google och liknande sökmotorer. För att även de ska nå fram till det som jag skriver på bloggen har jag bestämt mig för följande princip: Första gången som ”Belarus”, ”belarusisk” etc. förekommer i ett inlägg följs det av en parentes innehållande ordet ”Vitryssland”, ”vitrysk” etc.

Uppdatering i maj 2015: ”Belarus” är nu så allmänt utbrett att jag inte längre anger ”Vitryssland” inom parentes i mina blogginlägg. Av ovan nämnda skäl taggar jag dock fortfarande inläggen med ”Vitryssland”.

Martin Uggla

Läs också:

Namnfrågan handlar inte om endonymer eller exonymer
Debatt om Belarus i Språktidningen