Deltagare berättar om försvinnanden

Från ett flyktingboende berättar nu en 41-årig man om hur han för tjugo år sedan deltog i morden på Lukasjenkas främsta opponenter. Uppgifterna presenteras av Deutsche Welle.

41-årige Jury Harauski var bara 21 år när han ska ha ingått i den belarusiska regimens dödspatrull, kärnan i inrikesministeriets insatsstyrka SOBR. Efter två år som värnliktig i inrikesministeriets trupper ska han ha tagit anställning och sedan blivit vice gruppchef i det då nybildade SOBR.

Han hade deltagit i några blodiga gripanden där flera misstänkta brottslingar dog – dödade i nödvärn, hävdar Harauski – då SOBR:s befälhavare Dzmitryj Paulitjenka valde ut honom och några andra av soldaterna att delta i de politiska morden: först på den förre inrikesministern Jury Zacharanka, och sedan på oppositionspolitikern Viktar Hantjar och dennes vän affärsmannen Anatol Krasouski.

För Deutsche Welle berättar Harauski detaljerat om hur exministern Zacharanka i maj 1999 greps och fördes ut till ett skogsområde där han dödades med två skott mot hjärtat. Vid gripandet gjorde Zacharenka inget motstånd utan bad bara om att man inte skulle göra det som väntade onödigt smärtsamt.

Efteråt fördes hans kropp till Norra kyrkogården i Minsk och kremerades av Paulitjenka, som sannolikt hade besökt krematoriet i förväg och lärt sig hur det fungerade.

I september samma år hade turen kommit till Hantjar och Krasouski. De kidnappades en sen kväll då de lämnade en banja, en traditionell belarusisk bastuinrättning. Deras bil blockerades från båda håll av soldaternas fordon. Med en kort kedja slog Harauski sönder rutan på passagerarplatsen där Hantjar satt. Kedjan träffade också Hantjar över mun och näsa och denne blödde kraftigt.

På väg ut från Minsk med de två fångarna stannade man och möttes av en mörkklädd man som kontrollerade att det verkligen var Hantjar man hade fått med sig.

Därefter fortsatte man till omådet kring en militärbas som man använde och där man hade förberett två stora gropar – en åt de två männen och en åt deras bil. Hantjar och Krasouski sköts och begravdes sedan på fyra-fem meters djup. I Deutsche Welles dokumentär pekar Harauski ut platsen på en satellitbild.

Vid båda mordtillfällena var det Paulitjenka själv som sköt. Harauski förvarade dock pistolen åt denne tills det var dags att döda offren. Harauski säger att det var en modernare variant av den sovjetiska Makarovpistolen, försedd med ljuddämpare. Enligt tidigare vittnesmål från Belarus före detta riksbödel Aleh Alkajeu hade han lånat ut den officiella avrättningspistolen till dödspatrullen och sannolikt är det alltså detta vapen som avses.

I slutet av år 2000 greps Paulitjenka av KGB och riksåklagarmyndigheten, misstänkt för de politiska morden, men han släpptes efter ett par dagar. Harauski berättar att även han själv greps samtidigt men släpptes efter ett fem-sex timmar långt förhör där han vägrade svara på frågor och sa att man fick ställa dem till hans befäl Paulitjenka.

I samband med sitt frisläppade ringde Paulitjenka till Harauski och bad honom möta upp nära presidentadministrationen. Harauski såg hur Paulitjenka tillsammans med några KGB-män gick in i administrationsbyggnaden och hur han senare kom ut med en tjock mapp – brottsutredningen mot honom själv. Därefter körde de tillsammans till sin bas och brände mappens innehåll papper för papper i en plåthink.

Några år senare tog Harauski avsked från inrikesministeriet. Ytterligare några år senare var han med om en trafikolycka – hans bil blev rammad av en lastbil – vars sviter han fortfarande lider av. Han tror att olyckan var iscensatt och motiverad av att han var den ende i dödspatrullen som inte längre var kvar i tjänst. De övriga deltagarna har fortsatt sina karriärer inom inrikesministeriet, KGB och presidentens säkerhetstjänst.

Även under tiden efter olyckan upprätthöll dock Paulitjenka kontakten med honom, och gav honom vid ett par tillfällen litet pengar till starka smärtstillande mediciner.

Harauski påstår att han redan för några år sedan försökte berätta vad han visste genom att skriva till OSSE och genom att kontakta den regimkritiska nyhetssajten Chartyja 97. Hans mejl snappades dock upp av myndigheterna och Paulitjenka ringde upp honom och sa åt honom att inte gå på det avtalade mötet.

Nu har Harauski sökt asyl ”i en tysktalande region i Alperna” och alltså fått ut sin berättelse via Deutsche Welle. Han säger att han ångrar vad han gjorde, att han ber offrens anhöriga om förlåtelse, och att Belarus nog hade varit ett annat land om Hantjar och Zacharanka förblivit vid liv.

Berättelsen överensstämmer med vad som tidigare är känt om försvinnandena. Den uppfattas också av belarusiska regimkritiker och människorättsförsvarare som trovärdig. Dock misstänker en del att Ryssland har ett finger med i spelet, och att den blir offentlig just nu för att fjärma Lukasjenkaregimen från Europa och därmed bädda för en djupare integration av Belarus med Ryssland.

Källa: Deusche Welle