Sovjetseger firas i Minsk

9 maj fortsätter att vara en officiellt omhuldad minnesdag i Belarus, om än med politiskt besvärande undertoner.

Firandet av Segerdagen – till minne av segern över Nazityskland 1945 – ägde traditionsenligt rum i Minsk i dag 9 maj. Landets president Aljaksandr Lukasjenka lade i direktsänd tv en blomsterkrans vid monumentet på Segertorget, tillsammans med sina tre söner. Barn-, ungdoms- och andra organisationer ska också ha mobiliserats till ceremonin, liksom en militärparad med orkester. Därefter ska en teatralisk iscensättning ha ägt rum på torget.

Det som i de tidigare sovjetländerna kallas Stora fosterländska kriget omfattar åren 1941-45, från det tyska anfallet mot Sovjet – men inte krigets två första år då Sovjet på eget initiativ ockuperade Baltikum och delar av Polen samt förde krig mot Finland. Segerdagen blev under Leonid Brezjnevs tid som ledare för Sovjetunionen viktig för statspropagandan och firandet bär än i dag en tydligt sovjetisk prägel.

I ett anförande inför en skara veteraner och andra på förmiddagen framhävde Belarus försvarsminister Andrej Rabkou den sovjetiska kommandoekonomins och det sovjetiska folkets offerviljas avgörande betydelse för segern över Hitler, samt även Stalins personliga insatser.

Rabkou menade att den kollektiva segern – där också Storbritannien och USA jämte västeuropeiska motståndsrörelser bidrog – borde mana till gemensamt byggande av fred och säkerhet i dag. Hans tal återspeglade Belarus nuvarande försök att framstå som en brygga mellan Ryssland och Väst.

Parallellt med det officiella firandet genomförde även ”vänsterpatriotiska” krafter en inofficiell minnesmarsch kallad ”Det odödliga regementet”. Närmare ett tusental deltagare vandrade med porträtt av frontsoldater. Manifestationen har på senare år blivit ett återkommande inslag i rysk chauvinistisk propaganda och de lokala myndigheterna i Minsk hade först förbjudit den, men sedan ändrat sig.

Belarus var sannolikt den plats som drabbades hårdast under kriget och minnet av detta anses vara djupt förankrat i folkmedvetandet. 73 år efter krigsslutet återstår formellt sett drygt åttatusen krigsveteraner i livet. Men då räknas även de som in på 1950-talet deltog i kväsandet av väpnade nationalistiska rörelser i Belarus, Ukraina och Baltikum.

Källor: Belorusskij Partizan, Naviny 1, 2, 3, 4Arbetsministeriet