Vanligt med tvångsarbete

Medicinskt arbetsläger i Goretskij-distriktet
Medicinskt arbetsläger i Goretskij-distriktet

Olika former av tvångsarbete är vanligt i hela Belarus (Vitryssland). Alla ifrån nyutexaminerade akademiker och värnpliktiga till missbrukare och fångar förväntas utföra obetalt arbete.

Enligt den internationella arbetsrättsorganisationen ILO är tvångsarbete förbjudet, det vill säga att under hot om bestraffning kräva att en person ska utföra ett arbete eller en tjänst mot sin vilja. Belarus är sedan länge med i ILO, men bryter systematiskt mot förbudet, enligt en färsk rapport från människorättsorganisationerna Vjasna och FIDH.

Nationella, regionala och lokala belarusiska myndigheter kräver regelbundet att befolkningen utför obetalt arbete på sin fritid, i samband med så kallade subbotnikar. Fenomenet är en kvarleva från sovjettiden, där befolkningen under sin lediga tid hjälptes åt att bland annat rengöra gator och städa parker. I dag kan arbetsuppgifterna variera. Pengarnas som tjänas in sparas i en särskild fond och kan till exempel gå till investeringar i nya polisbilar eller kyrkbygget i en stad. I teorin är arbetet frivilligt men den som inte deltar riskerar att inte få sitt anställningskontrakt förlängt alternativt att gå miste om sin lönebonus – ofta en väsentlig del av lönen. Värnpliktiga tvingas också att under militärtjänstgöringen, utan ersättning, hjälpa till med skörden på storjordbruk och att jobba på byggarbetsplatser.

Enligt den belarusiska grundlagen har alla ungdomar rätt till kostnadsfri statlig gymnasie- och universitetsutbildning. Men sedan 2006 förbinder sig ungdomarna att efter studiernas slut ta ett arbete som tilldelas dem av en särskild kommitté under ett eller två års tid, ofta till mycket låg lön. De minst fördelaktiga arbetena på avlägsna platser, där radioaktiviteten är hög efter Tjernobylolyckan, går till dem som stöder oppositionen. Den som inte vill ta ett tilldelat jobb blir skyldig att betala för hela sin utbildning, det vill säga för studiemedel, lärarnas löner, hyra för klassrum etc.  Den som vägrar ta jobbet och inte kan betala för sin utbildning riskerar att få egendom beslagtagen och sättas upp på en lista över personer som inte får åka utomlands och jobba. Syftet med systemet är, enligt regimen, att förse landets viktigaste näringar med personal.

Sedan 2006 kan myndigheterna tvångsomhänderta barn till alkoholister och narkotikamissbrukare. Enligt nationell belarusisk statistik förlorar över 4 000 föräldrar årligen vårdnaden om sina barn. Föräldrarna måste dock återbetala hela kostanden för barnens uppehälle till staten. Har de inte råd med det tilldelas de statliga arbeten, där 70 procent av den redan låga lönen går direkt till statskassan. Den som vid upprepade tillfällen underlåter att ta anvisat arbetet skickas till ett så kallat medicinskt arbetsläger, där tanken är att de ska botas från sitt missbruk med hårt arbete. Representanter från organisationen Vjasna har talat med personer som suttit frihetsberövade i arbetslägren. De vittnar om sexdagars arbetsvecka och arbetsdagar som börjar redan klockan tre på morgonen. Ofta sker arbetet på byggarbetsplatser och utan skyddsutrustning.

De som döms till kriminalvård tvingas ofta arbeta inom trä- och metallindustrin, med sömnad eller tillverkning av emblem. Skyddsutrustning saknas och arbetsplatsskador är ett stort problem. De som skadas tvingas skriva ett brev där de förklarar att skadan beror på deras egen vårdslöshet – att de inte har följt säkerhetsföreskrifterna. Det finns exempel på att intagna, som har vägrat att utföra arbetsuppgifterna för att säkerheten har varit för dålig, har fått sina straff förlängda med upp till två år.

 

Källor: Vjasna och FIDH