De ångrar inte valkampanjen

INTERVJU. Anastasija Dejneka och Timofej Martynenko engagerade sig som valarbetare i hemstaden Rostov vid Don. Nu söker de asyl i Sverige, och medverkar i Östgruppens pågående Rysslandsdagar.

I mars var det presidentval i Ryssland men Putins huvudmotståndare – antikorruptionskämpen Aleksej Navalnyj – tilläts inte delta. Ändå arbetade ni i hans kampanj. Hur var det?

Anastasija: Redan innan jag började arbeta i Navalnyjs stab hade jag erfarenhet av politisk verksamhet, så jag gjorde mig inga illusioner om rysk politik utan förstod att Aleksej Navalnyj förmodligen inte skulle få delta i valet. Men jag trodde. Vi trodde alla, och det hjälpte oss att kämpa till slutet.

Under det året hände väldigt mycket och det är svårt att kort svara på frågan hur det var. Det var  på olika vis. Det var appellmöten, gatuagitation, gripanden och arresteringar, det var mycket stöd men inte mindre av fullständig oförståelse, förolämpningar och till och med hot. Men viktigast – det var en enorm mängd modiga, hederliga och icke likgiltiga människor, utan vilka den här kampanjen inte hade hänt.

Ja, Aleksej Navalnyj fick inte delta i valet och han blev inte president, men hans valkampanj blev ändå den viktigaste händelsen i Rysslands politiska liv.

I början av vår kampanj fick vi jämt höra: ‘Men vad kan vi göra? Ingenting hänger på oss.’ Det viktigaste vi uppnådde var att förändra folks inställning till politik, vi visade att de själva kan bestämma hur de ska leva och att landets framtid hänger även på dem.

Timofej: Ja, jag förstod också att Navalnyj knappast kommer att få delta i valet. Men jag insåg att en sådan stor och omfattande politisk kampanj var viktig i sig själv, oavsett kortsiktiga resultat.

Den förändrade det politiska spelets villkor, skapade en ny dagordning – alternativ till de sittande makthavarnas – och hjälpte folk att förstå att man måste enas för att nå gemensamma politiska mål, för bara så kan förändringar komma till stånd i Ryssland.

Dessutom var det enda sättet att på något vis påverka situationen i landet. Jag kände ett ansvar. Jag visste att jag en gång kommer att fråga mig själv: vad jag jag gjort för att hjälpa människor i Ryssland och göra deras liv bättre? Och jag är glad att jag nu kan säga: jag försökte, jag talade och kämpade mot alla odds.

Och ja, var och en av oss hoppades i djupet av vår själ att vi skulle lyckas få med Navalnyj i valet. Därför gav vi inte upp.

Ni är båda ganska unga, eller hur? Det verkar som att Navalnyj stöds i huvudsak av en yngre generation. Hur ska man förklara det?

Anastasija: Jag tror att man kan förklara det med att den yngre generationen på det hela taget är friare. Människor som vuxit upp under Putin har inte sett något annat i sitt eget land. Men de har samtidigt haft möjlighet att se andra länder, hur folk lever där och hur relationen mellan folk och makthavare fungerar.

Från tv-skärmarna skrämmer man oss ständigt med ”90-talet” eller ”det ruttnande Europa”, men det fungerar mest på en äldre generation utan tillgång till internet. Ungdomen tittar inte så mycket på tv och kan kontrollera information genom internet, och dessutom såg den aldrig 90-talet men ser nutida civiliserade länder.

Bland de som stödde oss fanns det också många som var äldre. Men ofta kunde de inte delta i aktiviteter och hjälpte i stället till materiellt och med information.

Hur då information?

Anastasija: De spred information om kampanjen, berättade för bekanta, delade våra inlägg i sociala media och tog med folk till staben.

Vuxna människor räds att hålla på med politik för de vet att det inte är ofarligt. De har familjer som måste försörjas, de har ett arbete som de är rädda att förlora, och så vidare.

Timofej: Som ni vet har vi levt hela våra liv under Putin. Och det väcker frågor. Vem är denna människa och var kom han ifrån? Varför dikterar han hur vi ska leva, om vi inte har valt honom? Varför lyssnar man inte på oss?

Vår generation är mycket känslig för makthavarnas hyckleri: vi sägs ha demokrati men i verkligheten bestäms allt av farbröderna i Kreml, som inte vill ta hänsyn till någon annan, de bryr sig bara om att berika sig själva. Vi gillar inte det och vi vill ha förändring.

Jag tror också att det är viktigt att vi har vuxit upp under en epok av transparens: tack vare internet är det mycket lätt att följa myndighetspersonernas agerande. Därför förstår inte mina jämnåriga varför de ska godta statstjänstemännens brottslighet och låtsas som om den inte märks fast den är uppenbar. Därav följer en logisk önskan att kräva svar, upprördhet, och en avsikt att ändra på saker i landet.

Dessutom har ungdomen andra värderingar. Vi tror mycket mer på individuell frihet, kraften i självorganisering och demokrati än tidigare generationer gör. Vi vill leva i en öppen och rättvis värld. Och är redo att kämpa för det.

Hur skulle ni beskriva den politiska atmosfären i er hemstad, Rostov vid Don?

Timofej: I regionerna är allt mycket svårt, särskilt i södra Ryssland. Polismyndigheternas makt är stor, liksom rädslan för dem. Men jag vet att vårt arbete utlöste förändringar: det har hjälpt människor att bli politiskt delaktiga och medvetna om sin egen vikt, och att kräva respekt för sina rättigheter och intressen. Vi flyttade det möjligas gränser. Jag hoppas att den impulsen inte slocknar.

Anastasija: Rostov vid Don är, tyvärr, en mycket passiv stad när det gäller politisk aktivitet. Men efter att Aleksej Navalnyjs stab hade öppnats såg vi att även här fanns många som inte var likgiltiga. Många jämfört med innan. Men mycket få i proportion till staden och dess befolkning på över en miljon.

Under kampanjtiden såg vi att vi kunde förbättra situationen litet grann. Folk kom att tro på sina möjligheter att påverka landets politik. Och till och med de som först sa att inget är möjligt och vi kan inte ändra något, kom sedan själva till våra appellmöten och var redo att kämpa för att Aleksej Navalnyj skulle få ställa upp i valet.

Nu är ni i Sverige, ni har ansökt om politisk asyl här. Ni verkar inte vara de enda bland Navalnyjs valarbetare som tagit det steget?

Timofej: Ja, men jag kan inte tala för andra. Jag förstår att inte alla kan vara hjältar och martyrer, det kan man inte kräva av människor. Vi gjorde en viktig sak, men inget i världen är värt människors liv, och Putinregimen var redo att helt utan samvete knäcka sådana.

Anastasija: Ja, både i Sverige och i andra länder finns människor som varit medarbetare eller volontärer i Navalnyjs staber. Oppositionspolitik i Ryssland är farligt. Under kampanjen arresterades de flesta medarbetare och många volontärer, och mot några inleddes brottsutredningar. De engagerade sig alla i en viktig och nödvändig sak och jag tror att de gjorde allt de kunde. Men att hamna i fängelse för ingenting, det är nog inte den bästa idén man kan ha, tycks det mig. Jag är glad att de här människorna lyckades resa iväg innan det ryska rättsväsendets ångvält hann upp dem.

Navalnyj är fortsatt aktiv, nyligen beslog han Putins viktigaste ”opritjnik” Viktor Zolotov med korruption, och som svar utmanade denne honom på duell. Vilka förhoppningar har ni i dag på Navalnyj?

Anastasija: I själva verket ser jag nu inga möjligheter för aktiv handling. Aleksej Navalnyjs valkampanj var omfattande, kraftfull och maximalt effektiv. Nu har jag svårt att föreställa mig något som ens skulle kunna närma sig den i effektivitet.

Men jag tror ändå på Aleksej Navalnyj och jag tror att han fortfarande har något slags storslagna idéer i reserv. Och dessutom tror jag mycket på Rysslands folk och hoppas att det snart bestämmer sig för vad vi ska ha för land och president.

Timofej: Putin hävdar att oppositionen inte har några konstruktiva förslag, och många tror honom. Situationen med Zolotov visar att det är precis tvärtom. Vi avslöjar korruption, laglöshet och maktmissbruk och vet hur man ska bekämpa det, men makthavarna kan bara ljuga och hota som svar.

Till och med för dem som stöder Putinregimen är det nog uppenbart att Zolotov helt enkelt inte har något svar på anklagelserna. Liksom Medvedev, Tjajka och andra korrupta. Och dessutom har vi pensionsreformen, den växande fattigdomen, förstörandet av sanktionslivsmedel, sådant retar alla och skapar en efterfrågan på förändring.

Navalnyj behöver inte ens anstränga sig för att välja måltavlor för sin kritik och höja sin egen popularitet, det räcker att ha en sund syn på situationen, som delas av miljoner ryssar.

Timofej Martynenko och Anastasija Dejneka medverkar i ett samtal på Teaterstudio Lederman på torsdag kväll. Hela programmet för Rysslandsdagarna finns här.