”De flesta i Ryssland är rädda”

INTERVJU. Författaren och journalisten Liza Alexandrova-Zorina är en av gästerna på Östgruppens Rysslandsdagar i nästa vecka. I Sverige har hon på sistone tillbringat mycket tid, tack vare stipendier från Sverker Åströms stiftelse.

På förslag av den svensk-belarusiske dramatikern Dmitri Plax skriver hon också en skönlitterär bok om Sverige, berättar hon när vi ses i centrala Stockholm. Eller rättar sagt om ryssar i Sverige och om varför de tycks bli så reaktionära när de kommer hit.

Varför blir de det då?

– Det är ett psykologiskt självförsvar, förklarar Liza.

Hom menar att de känner sig nedvärderade när de finner sig likställda med utomeuropeiska invandrare, fastän de är vita europeer och tycker sig vara förmer. Men det handlar också om en kulturskillnad där de upplever den svenska vänligheten som ihåligt hyckleri. I Ryssland ler man inte mot varandra hursomhelst.

Liza återger en anekdot om en bekant svensk diplomat som kontrollerades av polisen i Moskvas tunnelbana för att han gått omkring och lett så konstigt.

Jämfört med ryska exilmiljöer i andra europeiska länder utmärker sig hursomhelst den i Sverige, menar Liza. Stämningen i den är enligt hennes intryck inte särskilt trevlig.

Dagen innan vi ses har hon varit på tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur. Hon rapporterar för en vänsterorienterad litteratursajt kallad Gorki. Där har hon skrivit om den svenska förlagsvärlden, om svenska akademin och om skandalen där, som hon också fördjupade sig i när den var aktuell.

Och vad var ditt intryck från tillkännagivandet?

– Det syns att de är väldigt försiktiga. Jag gladdes för Olga Tokarczuks skull. Handke är ju känd för sina sympatier för Milosevic, men man har rätt till politiska snedsteg och jag är glad att man ändå sätter litteraturen i första rummet. Medan vi i pressuppbådet väntade så diskuterade de utländska journalisterna vem som skulle vinna medan de svenska kollegorna fortfarande talade om skandalen.

Apropå politik, Wikipedia beskriver dig som yttervänster och kommunist, och din bakgrundsbild på Facebook tror jag innehåller ett monument med hammaren och skäran?

Hon ler, vilket hon gör ofta trots att hon är ryska.

– Det är från min uppväxtort, Kovdor i Murmansklänet vid gränsen till Finland. Hammaren och skäran på bilden är från den fabrik som var min utsikt i femtom år. Men ja, jag har vänsteråsikter.

Vad för slags vänsteråsikter?

– Vänster är ett besvärligt begrepp i Ryssland. Kommunistpartiet KPRF, och Vänsterfronten, de är egentligen höger och står nära makthavarna. Alldeles nyligen greps en före detta samordnare för Vänsterfronten i Rostov-vid-Don för att ha skapat en väpnad organisation, riktad mot judar. Det visar hur nära en del av vår vänster står ultranationalisterna.

– Jag kan räkna mig till eurovänstern. Det är enskilda intellektuella som inte har någon rörelse. Det parti som skulle passa mig bäst vore nog det italienska kommunistpartiet på 1970-talet.

På sistone har du väl varit en del hemma i Ryssland och skrivit om protesterna där?

– Jag inte bara skriver utan deltar i dem. Sedan skriver jag om gripandena och polisstationerna. Som en fältjournalist.

– Men jag har också åkt till Ingusjien.

Jag anar att hon syftar på protesterna mot överlämnandet av gränsområden till grannrepubliken Tjetjenien. På Youtube har jag sett delar av protesterna där jag har för mig att man kastade stolar, eller något liknande, mot polisen.

Var det inte ett upplopp egentligen?

– För ett år sedan här i Sverige var jag med på en motdemonstration från vänstern mot nynazisterna. Där gick det vildare till, utan att polisen ingrep. Det var faktiskt roligt. HBTQ-aktivister delade med sig av mat och vatten till mig. Polisen gillade jag också. De höll sig lugna även när folk skrek och drog i kravallstaketen.

– I Ingusjien handlar det om ett historiskt arv. Det sträcker sig till deportationen på Stalintiden.

– Och det handlar om att polismyndigheterna begår mycket grova övergrepp. En gång under en räd hos en familj slog det slint för en av poliserna och han sköt ihjäl en sexårig pojke – som de i efterhand förklarade vara terrorist. Du kanske känner till den frispråkige journalisten Jevlojev som sköts ihjäl i en polisbil. Polismannen dödades senare av Jevlojevs släktingar i blodshämnd. Man har ett annat förhållande till våld i Kaukasien.

När Liza var i Ingusjien fick hon höra om en pågående antiterroroperation i en by i närheten. Där dödade man en påstådd terrorist vid namn Pavel Zagilov, en ryss som konverterat till islam. FSB planterade i media en version av händelsen enlig vilken man hade fått ett anonymt tips från byborna om att ljuset sedan en vecka varit på i ett obebott hus. Men Liza åkte dit och pratade med grannarna som förnekade detta. Zagilovs anhöriga uppgav för henne att Zagilov inte alls hade varit terrorist men att FSB hade pressat honom att för deras räkning snoka i moskén.

– Jag kan inte säga huruvida han var terrorist eller inte men jag vet att FSB:s version inte stämmer.

Under sommaren har Liza deltagit i lokalvalsprotesterna i Moskva. Där greps hon och bötfälldes i domstol.

Gick du med frivilligt när de grep dig eller fick poliserna släpa med dig?

– Jag har provat olika varianter och vet att det inte är någon mening att göra motstånd. En gång när jag bara gjorde litet mostånd – jag gick litet för långsamt – så ”råkade” de sedan slå mitt huvud i polisbussens dörrkarm.

– Verkligt motstånd kan ge flera år i fängelse och det är det inte värt.

Har du varit med i soptippsprotesterna?

– Jag har inte rest till Sjijes, nej. Under de tidigare soptippsprotesterna i Volokolamsk var jag i Sverige.

Dock har hon deltagit i en löpande enmansprotest med bäring på Ukraina, mot regissören Oleg Sentsov och de bortförda ukrainska sjömännens fångenskap, om förtrycket av krimtatarerna, och mot kriget i i stort. Hon berättar hur hon en gång stod med plakatet och en passerande ung kvinna dröjde sig kvar i närheten en bra stund, innan hon vågade sig fram och sa ett snabbt ”tack” innan hon skyndande vidare. Många är verkligen rädda, konstaterar Liza.

Din litterära genre är magisk realism, står det på Wikipedia.

– Det vet jag inte. Men någon har skrivit det, ja.

Finns det inget övernaturligt i dina böcker?

– Nej. De är helt realistiska. Men jag försöker variera stilen och bitvis kan väl böckerna ge en sådan känsla kanske.

Och du tror exempelvis inte på schamanism?

– Efter den där senaste historien i Sibirien vet jag inte, kanske kommer jag att göra det. Jag växte upp i sameland. Samerna har också schamanism. För mig är det intressant ur kulturell synpunkt.

– Det är lätt att vara författare i Ryssland, vansinniga händelser äger ständigt rum. När schamanen Gabysjev dök upp tyckte vi alla att det var trams. Sedan greps han av polisen. Och psykiatriker förklarade honom otillräknelig. Jag minns straffpsykiatrin i Sovjet och tycker inte längre att det är komiskt.

Men han tror själv på sin schamamism, skulle jag tro.

– Ja, och det gör kanske även Putin eftersom de grep honom. Ja, det är klart att schamanerna själva tror på schamanism.

– Han är en mycket modig människa. De flesta i Ryssland är rädda.

Du var från en ort som hette Kovdor sa du. Hur är det där?

– Kallt och mörkt, med dagbrott. Min morfar föddes där, hans föräldrar hade avkulakiserats och skickats dit när staden grundades. Mormor var ukrainska och kom dit efter kriget.

– Morfars föräldrar var nog inte kulaker egentligen men det behövdes arbetskraft eftersom Kolahalvön knappt var bebodd.

– På 90-talet var det mycket svårt där, praktiskt taget svält. Min mor gick utan lön i åratal. De fick papper som man kunde växla in mot bröd och annat. Många lämnade orten. I dag blomstrar brytningen av baddeleyit. Det finns bara i södra Afrika och i Kovdor och i Afrika är den slut. Ägaren är en rik oligark, Melnitjenko, han har den största lyxjakten i världen. Men lönerna sjunker ändå – många åker därifrån – och det är många arbetsplatsolyckor. Pengarna är på offshorekonton. 

Tobias Ljungvall