”Jag betraktade mig inte som offer”

INTERVJU. Den landsflyktige statsvetarprofessorn Michail Savva, från Krasnodar i södra Ryssland, kommer i mitten av november att gästa Östgruppens Rysslandsdagar i Stockholm. Här berättar han om säkerhetstjänstens förföljelse och om hur han ser på hemlandet.

Vad ska ni tala om på Rysslandsdagarna?

– Om jag får visum så kommer jag till Stockholm och då ska jag tala om vilka metoder för politisk repression som den ryska regimen använder. Jag tycker att det är ett mycket viktigt ämne som inte uppmärksammas tillräckligt i västländerna. Saken är den att Putinregimen aktivt använder en imitationsstrategi. Den ryska staten imiterar nästan allt, från rättssäkerhet till vägunderhåll. Självklart förnekar den att repression förekommer i Ryssland. Och det finns människor som tror på det. Samtidigt har regimen utarbetat ett helt system för ”precisionsinriktad repression”. Med hjälp av de metoderna så kan människor som av säkerhetstjänsten FSB klassas som farliga för regimen skrämmas, pressas att emigrera eller skickas i fängelse. Jag känner till de här metoderna genom egen erfarenhet, mina vänners erfarenhet och undersökningar som jag genomförde i fångenskap och efter att jag frigivits.

Vi har skrivit om er flera gånger, om hur ni anklagades för missbruk av penningmedel och tjänstefel, och om hur det allmänt uppfattades som politisk förföljelse av en oliktänkande. Hur upplevde ni allt detta?

– Bakom galler är det alltid tungt för alla. Just därför sätts de ”politiska” i Ryssland nästan alltid i häkte fram till rättegången medan utredningen pågår. Målet är att bryta ned dem, att tvinga dem att skriva på ett erkännande. Jag hade hjälp av att förstå två saker. För det första var anklagelsen mot mig så uppenbart förfalskad, så tom på trovärdighet, att ingen trodde på den. Tro mig, det är viktigt. Jag kände stödet från mina nära, från journalister, människorättsförsvarare, internationella organisationer. Mot mig vittnade bara en enda person. Det fanns inget som styrkte hennes vittnesmål och det gavs under påtryckningar. FSB-medarbetarna visade den här kvinnan en anmälan undertecknad av en lokal narkoman där det påstods att hennes dotter spred narkotika.

– Den första domaren som höll i mitt mål vägrade slutföra det för att slippa skammen … Förresten, Europadomstolen för mänskliga rättigheter kommunicerade i år min anmälan.

– För det andra så betraktade jag inte mig själv som ett offer för regimen. Ett offer är slumpvis valt och passivt, medan jag verkligen är en fiende till den ryska regimen. Jag kände mig som en krigsfånge och agerade efter den algoritm jag som ung hade lärt mig i armén: överleva – fly – tillfoga fienden skada.

Ni tillbringade tid i häkte?

– Jag tillbringade ungefär åtta månader i häkte nummer 5 i staden Krasnodar. Det är en byggnad inuti FSB:s komplex, uppförd under Stalinrepressionen. Många böcker i fängelsebiblioteket var stämplade ”KGB:s inre fängelse”. I början av december 2013, till följd av ett starkt opinionstryck, sattes jag i stället i husarrest. Jag tillbringade ytterligare fyra månader hemma med en elektronisk fotboja kring benet. Det var förbjudet för mig att gå ut ur huset. Jag fick inte ens besöka mitt barnbarn som hade fötts en månad efter min häktning. Domstolen nekade att inkludera honom i den lista över människor som kunde komma till mig. Men självklart så bar man hem honom till mig och vi blev goda vänner. Jag hoppas att mitt barnbarn tar för vana att bryta mot dumma lagar.

Är det riktigt uppfattat att allt detta började med att man krävde att ni skulle avge vittnesmål i ett fabricerat spionerimål?

– Ja, just så. Man krävde att jag skulle erkänna att jag är agent för utlandet. De namngav en person som jag skulle peka ut som resident för en utländsk underrättelsetjänst. De krävde att jag skulle erkänna att den enskilda organisation som jag arbetade i hade skapat ett spionnätverk i Norra Kaukasien.

– Inför vinterolympiaden i Sotji hade man gett säkerhetstjänsterna carte blanche i Krasnodarterritoriet. De var befriade från ansvar för varjehanda brott, så länge olympiaden förlöpte smidigt. De regionala cheferna inom FSB såg det som en chans att göra karriär. Under förhören sa de helt öppet till mig att de behövde mitt fall för ordensutmärkelser och befordringar. Jag berättade offentligt om det under domstolens första sammanträde. Efter det fördes jag två gånger till FSB:s utredningsavdelnings chefs kontor, där tre officerare – de var överstar och överstelöjtnanter – krävde att jag skulle ta tillbaka mina ord. Jag hotades med tjugotre års fängelse och död under fångtransport. Jag tog inte tillbaka mina ord.

Vilket land var det ni skulle peka ut?

– Jag frågade ”överstekonciliet” i vilken underrättelsetjänst de betraktade mig som medarbetare. De svarade att det måste jag själv berätta. Förmodligen USA:s. Saken är den att jag arbetade i en enskild organisation, Södra regionala resurscentret. Den är numera nedlagd på beslut av ett allmänt medlemsmöte, efter flera husrannsakningar från FSB:s sida. Min organisation var samarbetspartner till USAID i Norra Kaukasien, från Krasnodarterritoriet till Dagestan. Och i varje region i det här området hade vi samarbetspartners, icke-kommersiella organisationer. Deras chefer förhördes också inom ramen för mitt fall …

– Jag insisterade på förhör med polygraf. Och när de ställde frågor med den här ”lögndetektorn” så räknade de upp följande underrättelsetjänster: USA:s, Tysklands, Israels, Kinas. Jag tror att frågan om Kinas underrättelsetjänst var en kontrollfråga. Inte ens FSB:s medarbetare kan gärna ha sett mig som kinesisk spion.

Nu bor ni i Ukraina, där ni fått politisk asyl. Känner ni en skillnad i atmosfär?

– Ja, jag känner en skillnad. I Ukraina är ordet fritt, där finns yttrandefrihet. Jag har ännu aldrig känt av någon främlingsfientlighet mot mig här. Trots alla svårigheter i dagens Ukraina är den skillnaden mot Putins Ryssland principiellt viktig för mig.

Lyckas ni ägna er åt något intressant och nyttigt där?

– Självklart lyckas jag med det. Jag är den sortens professor som kan mer än att hålla föredrag. Mitt engagemang har i huvudsak två inriktningar. Jag är aktivt inblandad som konsult i ukrainska reformer, till exempel en decentraliseringsreform. I förrgår återvände jag från Donetsk- och Luhansklänen där jag på uppdrag av ett FN-program genomfört undersökningar med över tjugo fokusgrupper. Jag har gjort flera undersökningar om olika problem gällande Ukrainas internflyktingar. Jag är också ledamot i styrelsen för Ukrainska utvärderingsassociationen och chef för en icke-kommersiell organisation, Expertgruppen Sova.

Hur kommer det sig att ert Sova heter likadant som det kända analyscentret för extremism i Moskva? (Sova betyder uggla på ryska – red. anm.)

– De fullständiga namnen skiljer sig åt. Den organisation jag och mina kollegor har skapat heter Expertgruppen Sova. Det är också olika länder, Ukraina och Ryssland är inte samma sak. Verksamheterna skiljer sig åt, mitt Sova är ett analyscenter med bred profil och vi koncentrerar oss inte på något enda ämne. För närvarande bedriver Expertgruppen Sova forskning om Ukrainas domstolsreform.

– Namnet på vår organisation hänger inte ihop med något annat än mitt efternamn. (Sova och Savva uttalas likadant på ryska – red. anm.) Ugglan är en mycket populär symbol och när vi valde namnet tänkte vi inte på att det sammanföll med Moskva-Sova. Men jag tycker inte heller att det är värt att uppmärksamma.

– Den andra inriktningen är analys av nutida ryska problem. Jag har många gånger sett hur illa europeer och till och med ukrainare förstår vad som verkligen pågår i Ryssland. När jag har möjlighet skriver jag och publicerar. Jag drömmer om ett projekt med en ”vägkarta” för ett Ryssland utan Putin. Efter ett regimskifte kommer reformer att behöva genomföras snabbt och effektivt. Tid för långdragna funderingar kommer inte att finnas. Fundera måste man göra redan nu.

Om vi återgår till svaret på den första frågan, varifrån anser ni att de här problemen härrör?

– Kärnan i problemet med nutida rysk repression ligger i kvalitén på Rysslands befolkning. Paternalismens idé har ätit sig djupt in i medvetandet på den ”sovjetiska generationens” ryssar. Den innebär ovilja att ta personligt ansvar, rädsla inför myndigheter, svagt kritiskt tänkande och längtan efter ett imperium. Korporationen FSB lyckades under Putins ledning tack vare detta återvända till makten. Sedan satte denna korporation igång den totala propagandans mekanism, som syftar till att säkra deras maktinnehav och en hög nivå av korrupta inkomster.

– Men de ryska makthavarna räds att propagandan inte räcker. Regimen förstår att i händelse av social instabilitet börjar människor gruppera sig kring kända och auktoritativa ledare. Som en FSB-överste sa till mig i ett anfall av uppriktighet, potentiellt hotas stabiliteten till och med av hunduppfödarklubbar. Det är ju ett socialt nätverk, en sammanslutning av människor.

– Därför utesluts potentiella ledare ur samhällslivet, med flertalets tysta medgivande och med hjälp av den precisionsinriktade repressionen. Så mina motståndare är som kategori egenintresserade paranoiker. I detta finns för sådana som mig både plus och minus. Den nuvarande situationen är inte uppmuntrande. Men vi kommer att leva, och vi kommer att kämpa.

(Se programmet för Rysslandsdagarna här.)